Man fattar häpnadsväckande långsamt. I vilket fall som helst gör jag det. Liksom alla andra har jag till helt nyss utgått från att Sverige är uruselt på att integrera migranter. Nu plötsligt förstår jag att det är tvärtom. Vi svenskar har en alldeles särskild kompetens att göra främlingar till en välfungerande del av det svenska samhället.

Den 17 mars i år intervjuade jag Mohamed Omar på DGS-TV. Mohamed sa en sak som jag dittills, för bara ett halvår sedan, inte hade fattat, nämligen att andra generationens migranter, människor som är födda i Sverige av inflyttade föräldrar, har mer sociala problem och är mer brottsligt belastade än den första generationen, alltså deras föräldrar. Liksom alla andra drog jag slutsatsen att det fanns något fel i den svenska integrationsprocessen. Den andra generationen hade ju inte blivit som svenskar.

Av en händelse råkade jag nu se en intervju med Thomas Sowell, en amerikansk tänkare, som förklarar att amerikanska svarta hundra år efter det amerikanska inbördeskriget, som gjorde slut på slaveriet, levde bättre än de amerikanska svarta nu gör efter några decenniers välfärdsstat. De svartas besvär, säger Sowell, beror inte på det gamla inflytandet från slaveriet, utan på välfärdsstaten. Låter överdrivet? Se intervjun och bedöm själv.

Hur menar han att välfärdsstaten åstadkommit detta sorgliga resultat? Jo, genom att lära fattiga människor, och framför allt ledarna för grupper av fattiga människor såsom svarta amerikaner, att de har mest att vinna på att framställa sig som offer och därför värdiga majoritetssamhällets försörjning och dessutom, lägger jag till, med fullständiga rättigheter att djävlas med majoritetssamhället på grund av dess påstådda kränkningar mot den eftersatta minoriteten.

Förstår du nu? De unga människor som slänger stenar på poliser och bränner bilar är inte alls dåligt integrerade, utan tvärtom perfekt integrerade. De har lärt sig precis hur man ska bete sig för att framgångsrikt ta sig fram i en modern välfärdsstat. Det gäller att inpränta offerrollen för att få de ersättningar man vill ha.

Sowell påpekar särskilt att ledarna för sådana offergrupper har starka incitament att upprätthålla och värna om offermyten, ty den ger ledarskapet en särskild ställning. När majoritetssamhället ska hantera sitt skuldkomplex och försona sig med ”offren” så betalar den representanter för de påstått eftersatta grupperna, vilket betyder deras ledare. Som Sowell säger så skulle grupperna inte behöva sina ledare om de inte betraktade sig som offer. Om det inte fanns pengar att tjäna på offerrollen så skulle minoriteterna tvingas att på allvar integrera sig på egen hand och bli som svenskar och då skulle deras ledare – till exempel alla de funktionärer i etniska föreningar som idag försörjs av svenska staten – inte behövas.

Paradoxer är motsägelsefulla förhållanden som inte borde existera i en begriplig värld. En paradox som jag hittills levt med är att Sverige som är det mest framstående landet i världen när det gäller statligt välfärdssystem samtidigt är det land som är sämst på att integrera migranter. Nu förstår jag att denna paradox inte alls är en paradox utan ett enkelt och självklart orsakssamband. Andra – och troligen tredje, fjärde och så vidare – generationens migranter har integrerat sig perfekt enligt det svenska välfärdssamhällets incitament.

Andelen välfärdsintegrerade migranter är antagligen större än andelen välfärdsintegrerade etniska svenskar.