Sista gången jag använde knytnävarna slogs jag medvetslös. Det var i lumpen. I gymnasiet slogs jag aldrig, däremot ganska ofta i folk- och realskolan. Det var schysta slagsmål. Den som blev liggande fick vara i fred. Ingen slog en försvarslös.

Situationen idag är helt annorlunda. Regelmässigt fortsätter misshandeln av den liggande. Förklaringen är sammanbrottet av de hedersregler som styrde slagsmålen när jag var grabb. Avsaknaden av denna codex gör parterna rädda, vilket innebär att de försöker försätta motståndaren ur stridbart skick för evigt.

Beskrivningen ovan är inte helt riktig. Jag har, också i hög ålder, varit i handgemäng. En gång i tunnelbanan för ett tiotal år sedan. En påverkad man trakasserade folk. Jag försökte stoppa honom. Jag hade aldrig lyckats ensam, men jag fick hjälp. För bara några år sedan klev jag ut från pendeltågsstationen i Handen och fick se en vuxen man på rullbräda i hög fart köra rakt in i folkhopen, som kom ut från rulltrapporna. När han passerade mig satte jag ut en axel. Han stöp, hoppade upp och gav sig på mig. Jag hade en tung ryggsäck och två tunga väskor i händerna. Han vräkte in mig i Pressbyråns skyltfönster. Det höll. Två unga mån kom och hjälpte mig och rullbrädeåkaren försvann.

Jag har alltså bara erfarenhet av att fäkta, att slåss. Jag har inte behövt fly och inte heller vika ned mig, det vill säga försöka beveka eller förleda angriparen genom att vara orörlig och spela död eller utslagen.

Dessa tre strategier är de som står en enskild individ till buds vid fysiska uppgörelser mot en eller flera motståndare. Vid motsättningar mellan kollektiv i samhället står fler till buds. Grunden till detta är det mer komplexa förhållandet till verkligheten. Det är svårt att bortdefiniera en buse som står med lyfta nävar eller ett tillhygge framför dig. Han har bestämt verkligheten på ett sätt som du inte kan resonera bort. Försöker du kan resultatet bli döden – för dig, för honom eller för er båda.

Det händer att ett samhälle hotas av en dödlig epidemi. I detta läge används ibland – åtminstone inledningsvis – förnekelse. Det kan finnas starka intressen för detta, till exempel besöksnäringens behov av att ha fortsatta goda affärer. Denna inledande förnekelsefas gör arbetet att stoppa epidemin mycket svårare än om man från början vågat se verkligheten sådan den nu var.

Också i mindre dramatiska situationer är förnekelse en frestande strategi. Motivet för denna förnekelse behöver inte vara ekonomiska. De kan helt enkelt vara en tung investering i ett visst politiskt förhållningssätt. Dagens Nyheter bestämde, av okänd anledning, för länge sedan att invandring var önskvärd. Detta är ett fullständigt hedervärt förhållningssätt. Men av någon orsak litade inte DN på sina egna argument för denna hållning. Tidningen såg sig nödsakad att konsekvent och ihärdigt beljuga verkligheten. Man påstod alltså att invandringen var mycket lönsam, att invandrarna var högutbildade, att brottsligheten inte påverkades av invandringen, att de som såg verkligheten som den var och ville beskriva detta drevs av fula motiv och så vidare.

Jag har ärligt försökt förstå tidningens hållning men inte funnit någon förklaring. Okunskap och obildning? Kanske i början av debatten om invandringen, men allteftersom tiden gick kom allt fler fakta och allt fler välgjorda analyser att bli tillgängliga. De var givetvis också tillgängliga för tidningen, även om man regelmässigt förteg dem.

Dumhet, politiskt oförstånd? Kanske det. I annat fall skulle man givetvis redan ha vänt kappan efter vinden – så som Johan Norberg gjorde i söndagens God morgon, världen! Lägg märke till hur elegant han, med en klatsch vänder på sin kappa (vid 36 minuter). Han, som så länge predikat de öppna gränsernas evangelium och högmodigt kritiserat alla, som varit av en annan mening och menat, att de varit okunniga och inskränkta. Men nu ror han ivrigt till den andra stranden. Det är klokt av honom.

Varför kan inte de politiska partierna göra som Johan Norberg? De har faktiskt inte tagit avstånd från sin tidigare hållning – den nuvarande politiken är ju bara tillfällig och framtvingad av oförutsedda omständigheter, säger de.

Jag tror anledningen är densamma som när turistnäringen i ett land finner det lämpligt att förtiga och förringa en begynnande epidemi. Man känner sig hotad, i sista hand känner man sig ekonomiskt hotad. Politikerna förstår att deras omdöme kommer att ifrågasättas om de nu, efter så många år, tillstår att de hela tiden haft fel. Deras riksdagsplatser kommer att besättas av ledamöter från ett annat parti och deras eget parti och de själva kommer att drabbas ekonomiskt.

Migrationsverket kommer att få sin budget och sin personal drastiskt nedskuren. Detsamma gäller arbetsförmedlingen. De arbetslösa är till största delen icke anställningsbara, eftersom de kommer från länder med dålig eller obefintlig utbildning och har yrken som inte längre existerar i svensk ekonomi. Regeringens fortsatta tal om arbetsmarknadsutbildning som ett medel för att minska arbetslösheten bland invandrarna är en medveten lögn, för att slippa se verkligheten som den är och därmed tvingas lägga om politiken.

Men vad kan politikerna göra? De kan inte försöka slåss. De har en obönhörlig och övermäktig motståndare – verkligheten. Och denna har en skicklig vapendragare i sverigedemokraterna.

Kan de fly? Kanske, med lite tur. Kanske kommer ett ännu större problem än invandringen. Ett riktigt stort krig kanske? Det skulle ge dem möjlighet att sticka till annan terräng.

De kan också försöka vika ned sig, det vill säga spela döda för att beveka motståndarna. Det har de också en viss begåvning för. De skulle alltså kunna framställa sig själva som oförmögna, som oskyldiga offer för utvecklingen, som manglade av ödet.

Detta är strategier för att rädda ansiktet på politikerna och deras partier. Den verkliga medicinen för framtiden är en helt annan. Bryt med den förlamande konsensuskulturen! Politikerna, tidningarna, statsradion och statstelevisionen måste sluta uppfostra folk! Lär av fransk statlig televisions sätt att diskutera istället för att predika!

Då skulle kanske fler bli intresserade och lyssna till det som erbjuds.