Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har varit på bio och redovisar sina intryck i form av en huvudledare bakom betalvägg den 17 september. Han har sett Ruben Östlunds ”The Square”. (Det har jag också och kommer med en recension inom kort.)

Wolodarskis observationer koncentreras till filmens paradscen, ett tiominuters artöverskridande mobbningsdrama där en ensam mycket naturtrogen apimitatör gradvis tar kontrollen över en hel bankett av väluppfostrade, smokingklädda överklassmänniskor. Festdeltagarna har på förhand instruerats att negligera apmannen för att inte provocera honom och sitter därför lydigt, under ökande obehag, stilla medan apan begår den ena skändligheten efter den andra mot utvalda gäster. Till slut, när apmannen överfaller och kanske förbereder sig att våldta en ung kvinna i allas åsyn, släpper bankettgästernas hämningar och ett gäng smokingherrar övermannar apan och slår möjligen ihjäl honom. Som Wolodarski påpekar hade motsvarande lika gärna kunnat utspela sig på en skolgård eller på sociala medier.

En mobbningsituation kännetecknas av att det finns två slags kontrahenter, dels en eller flera provokatörer, så kallade mobbare, dels ett eller flera mobbningobjekt som, om det går illa, kan förvandlas till offer. I den här filmscenen var provokatören apmannen och mobbningsobjekten en bankettsal av festdeltagare.

Det finns tre typiska lösningar på en mobbningssituation. Den första är att någon auktoritet eller beslutsam grupp av mobbningsobjekt nyper till mobbaren, stämmer i bäcken och därmed återställer ordningen. Den andra lösningen är den som uppvisades i Östlunds film, nämligen att offrens hämningar är så starka att det krävs yttersta provokation för att de ska spotta upp sig till motattack och då gör det med sådan frenesi att mobbaren eventuellt tas av daga. Den tredje är att mobbaren vinner och fortsatt håller offren under sin plågsamma kontroll.

En normalt och alldagligt tänkande människa som jag tycker att den första lösningen är den önskvärda. Lärare, poliser, allmänna vuxna, kringstående starka män, vem som helst som vågar bör gripa in när svagare människor utsätts för mobben. Detta bör vara samhällets eftersträvade naturtillstånd (ett ännu bättre naturtillstånd vore förstås om inga mobbningstendenser över huvud taget förekom). Den andra lösningen ovan är ett socialt misslyckande och den tredje en underkastelse under det onda.

Men detta enkla verkar Wolodarski inte kunna förstå. (Jag skriver ”verkar” eftersom han inte är någon klarhetens mästare utan gärna brukar töckniga formuleringar.) Smaka på den här:

Vi har alla sett eller upplevt urladdningen under våra liv: hur den starke tillåts härja för att han är just stark, hur små och fega vi kan bli som vittnen till övergrepp, hur människor i grupp och under press från auktoriteter riskerar att släppa på de mest basala spärrar.

”Släppa på de mest basala spärrar” betyder väl att tillgripa lösning två enligt ovan. Lösning två tycks vara det Wolodarski räds mest, troligen för att den luktar medborgargarden, vilket den ju faktiskt gör. Lösning två innebär att de utsatta känner sig tvingade att släppa på sina mest basala spärrar eftersom de svikits av den demokratiskt välartade lösningen nummer ett och att de till varje pris, vilket går att förstå, vill slippa underkasta sig enligt lösning nummer tre.

Medborgargarden – bara för att låta detta begrepp representera allt sådant som jag tror Wolodarski oroar sig för – är enligt min uppfattning en bättre lösning än underkastelse om nu den bästa lösningen – den demokratiska, legitima våldsmakten – inte mobiliseras mot mobbare och andra slags utmanare av den allmänna ordningen.

Att Wolodarski mest av allt oroar sig för lösning två antyds också av luddiga ordvändningar om sociala medier såsom fora ”som mer förstärker det primitiva flockdjursbeteendet än behovet av samarbete och tillit”. Såklart att samarbete och tillit är bättre än primitivt flockdjursbeteende, men vad är detta för söndagsskolepredikan? Samarbete och tillit mellan apmannen och smokinggästerna? Det stod liksom inte på dagordningen. Det känns som om Wolodarski vill skapa blå dunster.

Den godhetsruta, som gett filmen dess namn, representerar enligt min uppfattning, och som det verkar även Wolodarskis, det politiskt korrekta Sverige (som jag är skeptisk mot men Wolodarski gillar). Rutan kommenteras så här:

Godhetsrutan kan tolkas som en drift med en orealistisk syn på människan. Men jag ser den snarare som en varning om vad som kan hända när en regim eller grupp människor frigör sig från de normer och det rättsliga skydd som sedan andra världskriget ramat in anständiga samhällen. Om vad som kan hända när språket tillåts förgrovas, när det blir fritt att ge sig på minoriteter, när grundläggande värden blir föremål för förlöjliganden och hån.

Minoriteter? Talar Wolodarski fortfarande om bankettscenen eller har han omärkligt bytt ämne? Vem är den minoritet som det är anständigt att inte ge sig på? Den hotfulle apmannen? Jag tror inte han menar det, men av Wolodarskis ord kan jag inte läsa in annat än att han tycker det vore fel att ge sig på en sådan våldsverkare men rätt att i stället bete sig lugnt och anständigt.

Det märkvärdiga är att Wolodarski i samma artikel hävdar att det fanns

de som gick under i Förintelsen, därför att de inte ville tro att grundläggande lagar och normer kunde upphävas. De vägrade acceptera tanken på att ett välutvecklat samhälle skulle tillåta barbari och industriell ondska. De avstod till och med från att fly, eftersom de litade på att omgivningen skulle fortsätta behandla dem som medmänniskor och goda landsmän, värda respekt och trygghet.

Men faller inte Wolodarski i just den fällan? Hoppas han bli behandlad med respekt och trygghet om han går in i en no go-zon? Jag tror faktiskt han på allvar menar att vår tids motsvarighet till nazismen är villaägare som startar nattpatruller mot våld snarare än kriminella gäng som eldar upp bilar, handlar knark och mördar folk, för det mesta varandra.

Låt mig upplysa om en liten detalj i de instruktioner som riktades till bankettgästerna innan apmannen släpptes loss. Håll er lugna, visa ingen nervositet, manade speakern, för djuret provoceras av rädsla och om du lyckas vara oberörd så kommer djuret i stället att ta andra än dig. Bete dig lugnt och anständigt så blir det någon annan som faller offer kunde chefredaktör Wolodarski ha pläderat.

Kanske menar han något annat än vad jag läst in i hans text. I så fall anbefaller jag mer tydlighet så att inte ens jag, som ändå har ärligt uppsåt, kan missförstå.

PS Varför hänger jag upp mig på just den här texten, undrar du kanske, är vi inte vana vid att inte begripa vad även framstående journalister menar? Jo, svarar jag, det är vi, i normalfallet hade jag inte brytt mig, men här handlar det ändå om chefredaktören för Sveriges främsta prestigemedium.