Så lyder rubriken hos SVT Nyheter den 13 september och sammanfattar föregående dags Aktuellt där en olycklig och uppgiven polisrepresentant deltog, dock icke landet polischef som säkert hade viktigare uppgifter på sitt bord. Den lätt besvärade TV-journalisten ville helst inte tro vad hon hörde om tillståndet i landet. Hon ville helst hålla för öronen men det gick ju inte för sig, 13 min in i programmet).

Det förfärliga tillståndet i landet har varit känt i flera år men hittills har media, myndigheter och diverse experter betett sig som strutsen och istället försökt övertyga medborgarna att allt är fantastiskt och i själva verket har ju faktiskt kriminaliteten minskat! BBC var dock inte lika lättlurat som Ylva Johansson fick erfara.

De som haft kurage att tala om som det här har stämplats och stigmatiserats. Många har stötts ut ur sin gemenskap och flera har förlorat sitt arbete och sin utkomst. Till och med ett helt politiskt parti har mobbats av sina politikerkollegor och stämplats som rasister, fascister eller som ett slags bruna samhällsråttor som man helst borde göra sig av med. Inte ens ledande politiker har känt några hämningar att ta till de mest nedsättande benämningar på dessa sina kollegor i Sveriges riksdag. Att tala sanning är förenat med individuella risker.

Att ljuga och dölja verkligheten kan man göra för en tid men den tiden har nu runnit ut. Den svenska överheten har sopat så mycket förnekelsedamm under mattorna att man börjar slå huvudet i taket. Även de mest mentalt förstockade börjar inse att nu har klockat faktiskt slagit tolv och nu går det inte längre. Huruvida landets politiker har fått denna insikt är förvisso en öppen fråga.

Idag har vi ett rättssamhälle som kan hålla på i åratal med en Assangeaffär rörande en i högsta grad tveksam ”våldtäkt” men inte har tid att bry sig om en 12-årig flicka som blir brutalt våldtagen samt andra liknade incidenter av det mest förfärande slag som den filmade och internetutlagda gruppvåldtäkten i Uppsala.

Ingen vet med bestämdhet orsaken till den stora ökningen av grova brott i Sverige. Här behövs det förutsättningslös forskning. Det duger inte att bara se ökningen som en följd av fattigdom vilket verkar vara den enda förklaring som regering och ansvariga myndigheter kan föreställa sig. I det mer fattiga Sverige under säg åren 1920 – 1960 finns det definitivt inga rapporter av grupp- och överfallsvåldtäkter och veritabla avrättningar av det slag som nu är legio.

Eftersom samhällsekonomin förbättrats kraftig sedan dess, inklusive transfereringar och socialhjälp åt utsatta, måste ju ändå något ha hänt i samhället som beror på något annat än fattigdom. En sådan förändring kan vara den bristande integrationen och svårigheter att hantera ett multikulturellt samhälle. Innan detta kan studeras förutsättningslöst kommer Sverige aldrig att få ned sin skrämmande kriminalitet.

Dessutom krävs det ett rättssamhälle som har förmågan att prioritera sina uppgifter. Detta verkar inte vara fallet idag.