Jag har kommit på mig själv med en intellektuell inkonsistens. Jag pläderar två sinsemellan åtminstone delvis motsägelsefulla teser.

Den ena tesen är att det går en huvudmotsättning mellan å ena sidan politikerväldet och det vidhängande välfärdsindustriella komplexet och å den andra den hyggligt anständiga och skattebetalande medelklassen som exploateras av motståndarsidan för att motståndarsidan ska kunna fortsätta sitt självförhärligande humanitära stormaktsprojekt och därmed vinna fördelar för sig själv.

Det är en ganska rå tes. Den påminner i tonen om det tidiga nittonhundratalets kommunistiska ideologer, typ Lenin. Dessa teoretiker var oförsonliga. De trodde inte på demokratin utan menade att revolution var den enda möjligheten att få ordning på tillvaron för sina anhängare (och för världens totala omvälvning till det bättre, alltså det klasslösa, befriade, jämlika samhället).

Min andra tes, som jag jämt pläderar, är helt annorlunda. Den går ut på att vi faktiskt lever i en demokrati och att vi måste utnyttja de möjligheter som demokratin ger oss, till exempel att var och en lovar sig själv att skicka minst ett mejl om dagen till en eller flera politiker, journalister eller andra som har någon sorts inflytande. Eller att ni donerar pengar till Det Goda Samhället så att vi kan fortsätta vår demokratiska verksamhet. Eller båda.

Allt upprepar sig. Under nittonhundratalet första hälft stod en viktig kamp inom den socialistiska rörelsen mellan revolutionärer som Lenin och reformister, som trodde på demokratin, typ huvudfåran inom det svenska socialdemokratiska partiet.

Det är precis samma motsägelse eller dualism som du kan upptäcka i mina skriverier. Vilken är den rätta vägen till den förändring vi behöver? Måste vi lita till en marxisminspirerad klassanalys med ty åtföljande militans eller kan vi tro på demokratin?

Låt oss hoppas att det den här gången går lika bra som förra gången, för hundra år sedan, i Sverige. Socialdemokratin behöll under första delen av nittonhundratalet sin socialistiska analys om att huvudmotsättningen gick mellan arbete och kapital, men lyckades använda demokratin för att sudda ut och minimera de konflikter som denna motsättning gav upphov till. Jag hoppas att vi ska kunna klara något liknande, nämligen att förmå vår tids makthavare att tygla sin maktlust och lyssna till viljan hos det folk som betalar för deras maktutövning.