Det märks att den antirasistiska rörelsen är västerländsk. För den tycks bara bry sig om västerlänningars rasism. Vad tänker du på när du hör ordet rasist? Just det, en vit man. Det är för att den antirasistiska rörelsen jämt talar om vita mäns rasism, aldrig om rasism mot vita. Det är en rörelse som är ganska inskränkt, ja, kanske man skulle kunna kalla den eurocentrisk.

Man har alltså inte riktigt öppnat sig mot världen och all rasism som finns där ute. Och nu, på grund av massinvandringen, finns världen hos oss. Det betyder att det blir mer rasism. För många invandrare kommer från arabvärlden och Afrika där rasismen är något helt normalt. Ofta är den inte ens ifrågasatt. Mig veterligen finns det ingen antirasistisk rörelse i arabvärlden. Tänk dig att det i Irak skulle finnas en rörelse, bestående av araber, som kämpade mot arabisk rasism och ”föreställningar om arabisk överhöghet”. Tänk dig sedan att denne rörelse också finansierades av den irakiska staten. Inte särskilt sannolikt, eller hur?

Den antirasistiska rörelsen behöver bli mer öppen, mindre inskränkt och eurocentrisk. Vi som har invandrarbakgrund och erfarenhet av att leva och umgås med människor från Afrika och arabvärlden, både i Sverige och i dessa länder, vet att rasismen är mycket litet problem i västvärlden i förhållande till hur det ser ut i andra kulturer.

Jag fick nyligen kontakt med en läsare, en svensk kvinna som bor i Akalla. Hon är alltså en svensk kvinna med ett typiskt svenskt utseende. Från den antirasistiska rörelsen i Sverige får vi ständigt höra om de rasifierade, hur besvärligt det är att bli rasifierad. Det vill säga att svenskar har stereotypa föreställningar om människor med ett icke-typiskt svenskt utseende.

Mera sällan, faktiskt aldrig, talar denna rörelse om svennifiering. Det vill säga hur det är att bli bemött med fördomar, kanske till och med fientlighet, på grund av sitt typiskt svenska utseende. Kvinnan i Stockholmsförorten Akalla berättade för mig hur det är att leva som minoritet i ett invandrartätt område och utsättas för svennifiering. Hon är bara en av många. Detta är en erfarenhet som delas av allt fler svenskar, men som får mycket liten uppmärksamhet i mainstreammedierna, medier som fortfarande är fast i ett förlegat, eurocentrisk tänkande där rasist är liktydigt med en vit man. Dessa medier har inte anpassat sitt sätt att tänka efter vår nya mångkulturella verklighet.

För vad betyder minoritet? Svenskar med typiskt svenskt utseende, alltså det som de flesta av oss tänker på när vi hör ordet svenskar, är visserligen i majoritet i Sverige, i landet som helhet, men vad betyder det för de få kvarvarande svenskarna i Rinkeby? De är ju i minoritet i Rinkeby. Det är vad som betyder något för dem. Men när vi talar om minoriteter talar vi aldrig om svenskar. Den ensamma svenska tjejen på gården eller i klassen. Hur mår hon? Hur påverkas hon av att vara svennifierad?

Kvinnan som jag talade med har bott i Akalla i femton år och observerat förändringen. Det som brukar kallas white flight är ett faktum, invandrare flyttar in och ursvenskar flyttar ut. Det blir allt färre invånare med typiskt svenskt utseende, allt färre som identifierar sig som svenskar. Hon berättar hur hennes barn har blivit rånade på väg hem från skolan. Och hur de blir trakasserade av gäng med invandrarbakgrund från skolan Kista International School.

Flera av hennes grannar har utsatts för inbrott, hennes egen bistad två gånger! En gång var det ett gäng som stal en kratta från hennes altan. När hon kom ut och sa till lyfte en av värstingarna hotfullt på krattan och kom emot henne. De skrek ”vitinghora” åt henne. Hon stod där, vanmäktig och förödmjukad. En vuxen kvinna, en anständig kvinna, en mor till två barn. Förödmjukad av ett gäng pojkspolingar.

Kvinnan känner sig också uttittad på vägen till och från tunnelbanan. Man kan inte flanera, säger hon, utan måste visa att man har ett tydligt mål, annars kan man bli approcherad. Hon berättar att när ursvenskar möts sinsemellan pratar de om problemen i områden, men vissa vågar inte peka ut just invandringen och islamiseringen, utan pratar kring den eller viskar nervöst. Så djupt sitter tabut.

Den humanitära stormakten Sverige är inte humanitär mot dessa krympande, svenska minoriteter i Stockholms förorter, i Rosengård i Malmö, i Gottsunda i Uppsala med flera utanförskapsområden. De känner sig svikna och övergivna och de vågar knappast ens prata med sina grannar och bekanta om problemen de upplever på grund av själva språket blivit belastat med så många tabun.

Jag bodde själv i tretton år i ett utanförskapsområde, i Gottsunda i Uppsala, och känner igen mig i Akallakvinnans berättelse. Under alla dessa tretton år såg jag hur invandrarna blev fler, framför allt muslimer från arabvärlden och Afrika, och ursvenskarna blev färre. Riktningen var tydlig och gick åt ett håll hela tiden. Jag kan inte se hur detta ska kunna vändas.

När kommer dessa berättelser att komma fram? När får vi den första självbiografin om hur det var att växa upp som svennifierad ”vitinghora” i Rinkeby eller Akalla? Idag skulle kulturetablissemanget förmodligen inte ta en sådan skildring på allvar och avfärda författaren som rasist. Men i framtiden kommer kulturetablissemanget att bli tvunget att öppna upp för den nya verkligheten och det ska kunna fortsätta vara relevant. Man måste släppa den inskränkta, eurocentriska synen på rasism.

Till svennifieringen bör man också lägga horifieringen. Det vill säga att kvinnor som inte lever upp till islams ideal om hur en kvinna ska vara och klä sig drabbas av stereotypa föreställningar om den västerländska, otrogna ”horan”. Svennifieringen och horifieringen, sammanfattade i begreppet ”vitinghora” som kvinnan i Akalla fick slängt i ansiktet utanför sitt eget hem.

Klicka här och gilla min sida på Facebook!