När vi funderar över samhället, politiken, framtiden och hur vi ska förhålla oss till alla rörelser, krafter och intressen som spelar i vår omvärld så måste vi ha en rimligt säker grundföreställning om hur spelplanen och regelverket ser ut för att inte bli helt bortkollrade.

En grundfråga är vilka som är mina vänner och vilka som är mina fiender. Chockerad över mitt ordval? Den preussiske generalen och militärstrategen Carl von Clausewitz är känd för postulatet att ”kriget är fortsättningen av politiken med andra medel”. Vänd på det. Politiken är krigets förberedelser med andra medel. Jag menar inte att politiken måste leda till blodigt handgemäng, jag menar bara att det finns vänner och fiender även inom politiken och att vi bör försöka identifiera dem precis som man gör i krig om man ska ha en chans att klara sig.

Den stora och hittills obesvarade frågan är var frontlinjen går i svensk politik och vilka som står på vardera sidan. Karl Marx kallade denna frontlinje för huvudmotsättningen i samhället. Han menade att det i varje samhälle finns en massa motsättningar, i Sverige idag till exempel män mot kvinnor, lantisar mot stockholmare, invandrare mot etniska svenskar, AIK-are mot Djurgårdare och så vidare. Men vilken av alla dessa motsättningar är den fundamentala och avgörande?

Karl Marx hade sin uppfattning alldeles klar. Huvudmotsättningen stod mellan arbetare och kapitalister, socialister och borgare, sa han. Hans analys var så kraftfull att den under de senaste 150 åren satt sin prägel på samhällets självuppfattning. Vi lever fortfarande med Karl Marx analys, framför allt inom politiken. Den viktigaste skiljelinjen anses gå mellan socialistiska och borgerliga partier, allians mot rödgröna. Sverigedemokraterna passar inte in i detta intellektuella mönster så dem försöker vi sopa under mattan för att få världen att gå ihop rent mentalt.

Nu kommer några viktiga frågor. För det första, går dagens huvudmotsättning fortfarande där Karl Marx placerade den, nämligen mellan proletariatet och kapitalistklassen, mellan socialister och borgerliga? Jag träffar aldrig någon som anser det. Då kommer den andra frågan: har hela konceptet huvudmotsättning blivit obsolet, eller går huvudmotsättningen någon annan stans? Du kan svara själv. Om du frågar mig är konceptet fortfarande relevant. Det finns en huvudmotsättning i samhället. I så fall kommer den tredje frågan: var går den då?

Detta är en grundfråga som den akademiska statskunskapen sysslar med utan att egentligen komma någonstans. Att den akademiska statskunskapen inte kommer någonstans beror, enligt mig, på att den står på den nya maktens sida och därför inte kan tänka annat än apologetiska tankar, men strunta i det för ögonblicket, det är överkurs.

I vår tid kämpar tre olika teorier om tolkningsföreträdet på samtiden och samtidens huvudmotsättning. Den första teorin är den marxistiska hundrafemtioåriga teorin som sitter så djupt att de flesta av oss inte kan föreställa oss något alternativ, nämligen att det fortfarande handlar om en kamp mellan socialister och borgerliga, allians och rödgröna. Själv tycker jag att den analysen är huvudlös, inte minst som det knappt går att identifiera någon skillnad mellan den politik som förespråkas av alliansen och de rödgröna. Så var går i så fall huvudmotsättningen?

Det finns, vad jag kan se, två alternativa tolkningar av dagsläget. Den ena är att huvudmotsättningen går mellan nationalister och globalister. Det betyder, vad jag kan förstå, mellan sådana som Viktor Orban och sådana som George Soros. En rätt vanlig variant av detta synsätt representeras av Kalergi-kulten enligt vilken den österrikisk-japanske greven Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi (1894 – 1972) tänkt ut att nationalstaterna borde ersättas av en paneuropeisk stat, till exempel EU. Själv tror jag inte på det där, men jag är ingen tillförlitlig bedömare eftersom jag är part i målet däri att jag har min egen alternativa tolkning om var huvudmotsättningen går.

För mig går huvudmotsättningen mellan två helt andra parter än dem som utpekas av den marxistiskt inspirerade – och fortfarande dominerande -tolkningen och Kalergi-kulten. Den ena av dessa helt andra parter är dagens makthavare som består av politikerväldet, som omfattar alla de sju partierna plus de osäkra och i sammanhanget odefinierade sverigedemokraterna, samt politikerväldets maktbas, som är det välfärdsindustriella komplexet, vars härskande skikt består av folk som rikspolischefen och diverse professorer i socialt arbete och vars ofta hårt arbetande men för det mesta ideologiskt förvirrade vardagsträlar utgörs av socialsekreterare och andra välfärdsterapeuter. Till detta maktcentrum – politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet – hör naturligtvis systemets ideologiproducenter, typ statsägda media och Dagens Nyheters kulturredaktion samt Svenska kyrkan, och aktivister som för det mesta är offentligt finansierade såsom exempelvis Expo och projektet Kärleken är fri (med stöd av Arvsfonden).

Den andra parten i min tolkning är alla vi hyggligt skötsamma och skattebetalande medelklassare utanför politiken och det välfärdsindustriella komplexet, där medelklassare ska tolkas brett, ty i medelklassen ingår inte minst ett stort antal socialdemokrater med gråsossevärderingar samt industriarbetare som tidigare ansågs för proletärer men numera har villa och bil som vilka andra medelklassare som helst.

Vid sidan av dessa två parter finns en alltmer politiskt betydelsefull grupp, nämligen välfärdskomplexets klienter med sitt, som det verkar, i allt högre utsträckning livslånga beroende av välfärdssystemet, ett samhällsproblem som blivit alltmer akut i samband med migrationen av utomeuropéer till Sverige.

Finns det någon fjärde utbredd samhällstolkning i Sverige idag? Det skulle i så fall vara att huvudmotsättningens står mellan svenskar och invandrare. Den uppfattningen har nog sina anhängare, men den känns inte rätt för mig. Jag har mer gemensamt med min kristna invandrarfrisör Leyla från Syrien – en hårt arbetande och skattebetalande småföretagare – än jag har med rikspolischefen. Det är inte nog med att det känns rätt för mig att solidarisera mig med invandraren Leyla mot rikspolischefen (jag vet inte vad Leyla tycker om Dan Eliasson). Dessutom stämmer det med mitt analytiska schema, för Leyla är liksom jag en medelklassare, medan rikspolischefen är en ledande person inom politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, en general i huvudmotståndarens armé.