En outnyttjad svensk begåvningsreserv

Inger Enkvist

Sverige torde just nu ha tillgång till en unik generationsgrupp. Det finns ett stort antal personer som är högutbildade och har yrkeserfarenhet på kvalificerad nivå, och fast de oftast har god hälsa, har de kastats ut ur yrkeslivet vid 65 eller 67 år. Bland dem finns speciellt många klassresenärer.

Den här generationsgruppen var bland de sista som fick ta studentexamen. De som kom lite senare fick läsa vid gymnasieskolor, där lärarna hade kvar vanorna från det tidigare gymnasiet. Som studenter kom de till universitet, där det var självklart att man skulle studera hårt och redovisa sina kunskaper i tentamen. Kort därefter började grupparbetena och hemtentamina.

Bland studenterna i den här gruppen var det vanligt att ta statlig tjänst, och fast ämbetsmannaansvaret avskaffades ungefär vid samma tid som de började arbeta, fanns den tidigare andan kvar under deras första formbara tid. Genom att de gick in i yrken som uppfattades som professioner med både ansvar och frihet, växte de som personer och som yrkesmän.

I regel var deras erfarenhet av den första tiden i yrket god, men sedan började förändringarna. Sakta fylldes det statliga området på med lägre utbildade mellanchefer som skulle ”leda” och ”utveckla” de mer utbildade. De yngre personer som senare kom in i yrket var inte sällan mindre allmänbildade än den tidigare generationen och hade ibland också mindre fackkunskap. Staten som arbetsgivare tog allt oftare ideologiska beslut och inte professionella. När så den här generationsgruppen kom till pensionsåldern, kände de stor ambivalens: å ena sidan ville de lämna arbetsplatser som inte längre var som de en gång varit men å andra sidan hade de fortfarande intresse för sitt yrkesområde och visste mer än en del yngre medarbetare.

Vad gör så de här personerna som pensionärer? De spelar kanske golf eller bridge men framför allt ser de nyheter på tv och på datorn! De inser att det tas felaktiga beslut, och de blir deprimerade och frustrerade över att inte kunna ingripa. De skriver kommentarer och skickar brev till tidningar, och deras frustration är som sagt skyhög över att inte kunna ingripa. För både dem själva och för samhället är det ett slöseri att deras kunskap och energi inte tas tillvara. Det politiska parti som skulle förstå att använda sig av dem, skulle tillföras energi, men just nu ska det vara fyrtioåringar. Ungdom värderas högre än kunskap och erfarenhet.

Den här gruppen är speciell, och det är inte säkert att det är samma sak att vara mellan 65 och 75 år om tio år. Det är just nu som Sverige har en outnyttjad begåvningsreserv av personer som har kunskap och erfarenhet men inte någon sätt använda dessa. Samtidigt har Sverige den mest besvärliga samhällssituation vi haft på många årtionden. Kan ingen ta initiativ för att kanalisera den här kraften?

P.S. Om någon tycker att jag ger en för ljus bild av den här generationsgruppen, kan det bero på att jag är ”jävig”, eftersom jag själv tillhör den.