Bara för att jag inte skrivit om det välfärdsindustriella komplexet på ett tag så ska du inte tro att komplexet har lagt ned verksamheten och bommat igen. Tvärtom. Allt går på högtryck som vanligt, det utvecklas nya slags bidrag och vårdinsatser, det vidunderliga maskineriet ångar på, socialgrottekvarnen mal vidare som aldrig tillförne.

Allt följer sin väl inövade logik i tre punkter:

1. Samhälleliga problem löses med sociala insatser.

2. I verkligheten fungerar inte de sociala insatserna, utan problemen blir kvar, eventuellt förvärrade av de sociala insatserna.

3. Enligt punkt 1. löses kvarvarande problem med sociala insatser som därför behöver utökas.

Poängen är att den omsättningsmaximering som det välfärdsindustriella komplexet önskar sig är liksom inbyggd i hela affärsidén. Om komplexet inte når framgång är själva misslyckandet beviset för att komplexet behöver mer resurser. Och eftersom det välfärdsindustriella komplexet är politikerväldets maktbas och huvudsakliga legitimering – den humanitära stormaktens själva grundbult – så får komplexet mer pengar ju mer det misslyckas. Ett riktigt stort misslyckande blir en garanti för mer resurser.

Om du eventuellt tycker att det där var överdrivna och cyniska utlåtanden av mig kan jag rekommendera Svenska Dagbladets debattsida den 8 september. Det är två lektorer i socialt arbete vid Stockholms universitet – således personer som arbetar inom en av komplexets många utvecklingsavdelningar och, även om det aldrig utsägs direkt, har till uppgift att tänka ut nya, lovande fält för komplexets vidare expansion – som resonerar kring Sveriges troligen omkring 800, i huvudsak marockanska, gatubarn.

De marockanska gatubarnen är ett typiskt samhälleligt problem som i enlighet med punkt 1. ovan löses med sociala insatser. Lektorerna i socialt arbete förklarar närmare hur punkt 1 implementeras i svensk lag:

Socialtjänsten är ansvarig för att barnets boende och andra behov tillgodoses. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention, som föreslås bli lag (SOU 2016:19). Av artikel 22 i konventionen följer att Sverige ska vidta lämpliga åtgärder för att barn som söker asyl bland annat får humanitärt bistånd och hjälp att återförenas med sina föräldrar. Även barn som vistas illegalt här eller är papperslösa omfattas av barnkonventionen.

(FNs barnkonvention är ett synnerligen elakartat aktstycke, som jag beskrivit här.)

Om nu socialtjänsten får tag i ett gatubarn finns två möjligheter. Antingen accepterar gatubarnet att frivilligt underkasta sig socialtjänstens omsorg. Då kan det bli fråga om familjehemsplacering som ”kostar cirka 12 000 – 20 000 kronor per månad” eller eventuellt ”plats på HVB-hem [som] kan kosta uppemot 2 000 kronor per dag”. Eller också är gatubarnet ovilligt att motta den omsorg som socialtjänsten anser vara den bästa för gatubarnet. Då blir det andra bullar:

Barnets bästa ska vara avgörande för valet av vårdform och barnets vilja ska tillmätas betydelse. En placering i familjehem eller HVB-hem är oftast otillräcklig för rymningsbenägna barn. Statens institutionsstyrelse har därför för dessa barn cirka 700 särskilda LVU-platser fördelat på 24 institutioner med högt säkerhetstänkande: pansarglas, låsbara dörrar, hög personaltäthet och inhägnade rastgårdar. Kostnaden enligt myndigheten för ett barn på låst behandlingsavdelning är cirka 2 124 000 kr/år, ibland dubbelt högre (SiSFS 2016:1).

Fattaru? Det finns 80 000 gatubarn i Marocko. Enligt dessas mening är livet i Sverige ”ofta bättre jämfört med Marocko”. De kan lätt ta sig till Sverige. Det finns, vad jag begripit, inga gränser. Om de kommer till Sverige är risken att de kostar svenska skattebetalare över fyra miljoner kronor per skalle och år.

De etablerade sociala insatserna enligt punkt 1 har pågått ett bra tag och de två lektorerna i socialt arbete gör en kortfattad summering av resultatet. Här är sammanfattningen:

Sverige står idag helt handfallet inför problemen. Oförmåga att hantera dessa gatubarn synliggör att ett nytänkande krävs när det gäller socialtjänstens roll i dessa sammanhang.

Vi står alltså inför ett misslyckande enligt punkt 2. Vad gör vi då? Lektorerna i socialt arbete menar att staten hittills varit hjälplös:

Nyligen har två lagförslag om hanteringen av ungas brottslighet presenterats, Ds 2017:25 och Ds 2017:36. Förslagen gäller hanteringen av unga brottslingar straffrättsligt/processuellt sett. Analys av och förståelse för socialtjänstens problematiska roll i de samarbetsprojekt som föreslås saknas. Dessutom är föreslagna åtgärder mer eller mindre helt verkningslösa på de nordafrikanska gatubarnen.

Man begriper att det behövs nytänkande och djärva tag vilket är precis vad de två lektorerna i sin slutkläm anbefaller:

Genom att dessa utsatta barn i dag ofta bollas mellan myndigheter ökar riskerna för att de rekryteras till kriminella gäng eller annan destruktiv tillvaro. I dagsläget hanteras dessa barn ineffektivt, rättsosäkert och med en handlingsförlamning som även strider mot barnkonventionen. Sverige måste utveckla nya handfasta strategier för hanteringen av barns brottslighet med stöd i barnkonventionen. Vi uppmanar därför regeringen att utreda behovet av en nationell statlig ungdomsbrottsmyndighet med ämnesöverskridande forskningsanknuten behandlingskunskap.

En ny myndighet och mer forskning i socialt arbete är således den rätta lösningen. Punkt 3 förnekar sig aldrig. Mer av samma är alltid rätt svar. För vilken gång i ordningen är vi tillbaka på punkt 1?