En ideologi är en uppsättning färdiga och med varandra väl avstämda tankar som identifierar det mänskliga samhällets grundläggande drag. Ideologin etablerar ett slags förförståelse som gör att människor kan tala med varandra och hantera sina relationer utan att hela tiden behöva fördjupa sig i filosofins grundproblem.

Ta Jesu liknelse om den barmhärtige samariten i Lukas 10: 25 – 37. Jesus hade sagt att man ska älska sin nästa som sig själv. En ”lagklok” som ville snärja Jesus frågade vem som är min nästa. Troligen en mycket listig fråga. Jesus berättade om en man som råkade ut för rövare och lämnades halvdöd på en väg. En präst reste förbi den halvdöde men brydde sig inte. En levit – en högrankad jude – gjorde sammalunda. Sedan kom en lågrankad jude – en samarit – och ömkade sig över den halvdöde som så småningom verkar ha piggnat till. Samariten gjorde rätt, menade Jesus, rånoffret var den ”nästa” som alla borde älska och därför hjälpa.

I sin mest avskalade form säger denna sedelärande berättelse att om någon människa lider så är det alla andra människors plikt att ömka sig över dem. Denna liknelse har nog alltid påverkat tänkandet i Sverige. ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror” kvad sjuttonhundratalsdiktaren Bengt Lidner. Carl Bildts humanitära stormakt hade varit i säck innan den kom i påse. Medkänslan med de eländiga är en del av Sveriges hjärteblod. Nu har det gått hyperinflation i konceptet. På dessa ord av Jesus har vi i Sverige byggt en ideologi som kallas PK-ismen och som har lett till en tredelning av samhället: dels finns en grupp människor som med eller utan fog definieras som lidande och därför anses ha självklar rätt till omsorg och ekonomiskt stöd som finansieras av någon annan, dels finns denna någon annan som betalar sina skatter och bär hela samhället på sina axlar, dels finns den maktapparat som lever på att administrera systemet och som hela tiden predikar dess ideologi för stabilitetens och samhällsrons skull samt för att trygga sin egen maktposition.

Man kunde tro att saken vore slutgiltigt avgjord i och med Jesu samaritberättelse. Men Jesus är inte PK-ist utan kristen. Själv vet jag inte vad jag tror och kallar mig därför agnostiker vilket betyder att jag inte kan bestämma mig och därför utsätts för rättmätigt förakt av alla troende vare sig dessa är kristna eller ateister. Men jag har respekt för den överlägsna visdom, mångsidighet och det djup som redovisas i Bibeln, inte minst i evangelierna där Jesus själv uppträder.

Förtjänar alla som anses lida vår ömkan? Tja. Har de ansträngt sig själva för att slippa sina mödor? Hur har de själva förvaltat livets gåva? Nio kapitel efter samaritliknelsen, i samma Lukasevangelium, berättar Jesus om härskaren som reste bort och gav var och en av sina tjänare tio pund att förvalta. Så småningom kom härskaren tillbaka och krävde redovisning. En tjänare hade tjänat tio pund och härskaren blev nöjd och belönade tjänaren därefter: ”Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer”. Så vedergällde härskaren sina tjänare efter deras prestationer och kom slutligen till den tjänare som renderat minst, nämligen ingenting. ”Varför satte du då icke in mina penningar i en bank?” sa härskaren. ”Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta. Och han sade till dem som stodo vid hans sida: ‘Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.’ De sade till honom: ‘Herre, han har ju redan tio pund.’ Han svarade: ‘Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har’.”

Det här är en helt annan historia än liknelsen om samariten. Visst, säger Jesus, du har en skyldighet att ta hand om din nästa, men först har nästan en skyldighet att förvalta sitt eget pund, alltså ta hand om sig själv.

Betrakta exempelvis de tiggande romerna i Jesu perspektiv. De har fått ett liv, men hur förvaltar de det? En historia, som jag har svårt att tro på, är att deras trista belägenhet i egenskap av tiggare beror på omvärldens förakt och diskriminering. En annan historia är att de faktiskt väljer sin livsstil och är stolta över att slippa löneslaveriet och underkastelsen under majoritetssamhällets normer. Jag har lättare att tro på den senare historien eftersom den respekterar romernas värdighet om jag än ogillar deras normer. Personligen skulle jag hellre se att de förvaltade sitt pund – det liv de fått – till att förkovra sig i stället för att leva av andra.

Den överlägset mest perversa av alla diskussioner avseende de romska tiggarna i Sverige är den som utgår från att de i vilket fall som helst är hjälplöst förlorade på grund av omvärldens förakt. Den diskussionen handlar om vilken välfärdsstat som ska ha ansvaret för att försörja romerna, den svenska eller den rumänska. Det är detta, vad jag förstår, den svenska regeringen, enkannerligen ”barn-, äldre- och jämställdhetsminister” Åsa Regnér, förhandlar med den rumänska staten om.

Vi behöver en ideologi som är lika förstående för allt mänskligt som den människosyn som Jesus artikulerade.