Men det parti jag en gång gick in i är något komplett annorlunda än dagens. Vi som var med då kunde aldrig i vår vildaste fantasi föreställa oss alla de svek och kompromisser som partiet ägnat sig åt för att få regeringsmakt.

Man har sålt brunkolsfält, ökat landets koldioxidutsläpp, släppt fram förbifarten, låtit EU diktera lagstiftningen, släppt NATO inpå husknutarna, hållit gränserna öppna för gäng-kriminella och utländska folkmördare. Man har in i det längsta vägrat tala om hederskulturellt förtryck av kvinnor och barn eller parallellsamhällenas framväxt.

En MP-minister som fortfarande är medlem har jämfört IS-mördare med Finlandsfrivilliga. Det har jobbats hårt för att få in islamister i den högsta ledningen och gjorts mycket annat som ett grönt parti borde ha motverkat istället för att ha medverkat till.

Jag har under flera år påtalat den islamism och turknationalism som härjat inom partiet under mer än ett årtionde. Ingenting har hjälpt. Som extra topping på struten så försöker partiet i asylfrågan numera driva en linje i enlighet med svensk lag i egenskap av regeringsparti och en helt motsatt linje i den allmänna opinionen. Att utländska medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas anses inhumant. Vad som sker med offren för dessas förbrytelser verkar däremot tyvärr ointressant.

Partiledningen borde alltså ha bytts ut för länge sedan. Nu får man vänta tills partiet åker ur riksdagen. Det är egentligen synd för drömmarna från den tidiga perioden i miljöpartiets historia hade varit värda att slåss för.

Jag beslutade mig redan i våras, efter den snöpliga partikongressen, att inte ställa upp för ytterligare en mandatperiod. Jag är emellertid vald till landstingsledamot i Stockholms län och har ett ansvar mot – inte minst alla de som kryssat mig – väljarna och tänker därför göra mitt bästa mandatperioden ut.

Partiledningen anser att jag ska uteslutas ur partiet för en artikel jag skrev i somras. Här kommer artikeln:

Ett nytt politiskt läge kräver en politisk omstart som lämpligen kan börja denna vecka i Almedalen. Sverigedemokraterna har blivit ett alternativ även för medelklassen. I lagom tid före valet 2018 visar

väljarundersökningar att SD numera är ett starkt alternativ bland alla väljargrupper utom bidragsberoende islamister och i viss mån kvinnor. Man kan tycka vad man vill om SDs företrädare. Större delen av folket har nog upptäckt att de flesta partier, även MP, har närmat sig deras politik i ett flertal frågor. Omsvängningarna har emellertid inte hindrat SD från att sakta bli ett 20-procentsparti. Att ständigt ljuga om invandringens kostnader och konsekvenser har skapat alla de förutsättningar som behövts för att från någon enstaka procent etablera SD som ett möjligt regeringsparti. Det blir kanske så när M om något halvår har fullbordat sin förvandling till ett konservativt parti. Eller när S inser att de faktiskt är seriöst illa ute.

Att kalla dina och mina grannar som tidigare röstade MP, V, L, S, eller M för rasistiska nassar med islamofobi är idiotiskt. Folk ser ju dagligen hur rätt SD fått i flera frågor och sådana tirader eller yttrande med invektiv och förolämpande ord är inte konstruktiva. Hysteriska utbrott mot SD med plattityder ger i mångas ögon bara ökad legitimitet för deras egna skifte vad det gäller i politiska sympatier. Det här är medborgare som på goda grunder undrar om deras tidigare partier blivit helt galna.

SD framstår idag som de seriösa i migrationsdebatten. Med tanke på hur invandringen påverkar hela Sverige är det inte konstigt. Hur de övriga partierna i Decemberöverenskommelsen förnekat detta är däremot konstigt. Att låta företrädare för politisk islam få utrymme i demokratiska partier med det uttalade syftet att spegla mångfald är faktiskt konstigt.

Det är mycket som är konstigt i vår upplysta tid. Att ge bidrag till islamistiska organisationer eller föreningar med deras syn på sharia, demokrati och jämställdhet är mer än konstigt. Jag är i likhet med den stora majoriteten av svenskar skeptisk till SD men jag begriper, eller tror mig begripa, att vi i god parlamentarisk anda ska eller måste bilda en stark majoritetsregering efter nästa val.

Landets utmaningar har nu blivit alltför stora på område efter område och det går inte att ha en regering som säger sig vilja bedriva en politik som sedan röstas ned i utskott och i riksdagskammaren. Det är en farlig och odemokratisk lek med väljarnas förtroende, för hela vårt demokratiska system. En impotent regering och en låtsas-opposition är jordmånen för dem som vill införa ett annat slags styre. Jag hör dessa tvivel på demokratins förmåga bland första- och andragångsväljare och det gör mig förbannad, inte så mycket på dem, som på de politiker som förefaller tänka mer på sig själva än på landet och de medborgare de representerar.

I Almedalen har våra folkvalda ett utmärkt tillfälle att kliva upp ur sandlådan och förklara att alla riksdagens partier ska samtala med varandra och att en majoritetsregering ska styra vårt land efter 2018.

Läs själv och fundera på om det, som läget i Sverige utvecklat sig, verkligen inte skulle vara bäst för riket med en stabil majoritetsregering. En regering som både kan ta kraftfulla beslut och som sedan också kan stå upp för dem.

Ett förtydligande kanske behövs vad gäller meningen ”SD framstår idag som de seriösa i migrationsdebatten”. Det jag menar är att SD är landets näst största och kanske även det största efter nästa års val och det beror på att de framstår som de mest seriösa av väldigt många människor. Inte av mig. Det finns bättre alternativ.

Min kritik, under lång tid, som gäller alla de vänster-liberala partierna, är att de vägrar ta folks oro på allvar. De har istället mycket länge öst in bidragspengar till islamistorganisationer och dessutom islamofob -, rasist- och nazistklassat alla som med egna ögon nu själva ser Sveriges påtagliga och självförvållade problem i skola, vård och omsorg, gränskontroll, polisbrist och våldtäkts/mordfrekvens med mera. Då framstår nämligen plötsligt SD som ett alternativ. Kanske det enda, för många.

Till slut. Alla människor kan faktiskt inte få komma till Sverige – så är det bara! De som har riktiga asylskäl ska stanna och de som vill och kan göra rätt för sig är välkomna men inte förbrytare och de som bygger ett parallellt medeltida sharia-samhälle. De ska ut!

Rebwar Hassan är landstingspolitiker för Miljöpartiet i Stockholm.