Det är möjligt att jag är paranoid, men jag oroar mig för ett sammanbrott i Sverige. Vi svenskar vet inte vad som menas med samhälleligt sammanbrott och hur det känns – eller ens ser ut – för Sverige har inte haft något sammanbrott sedan det karolinska enväldet förintades år 1718.

Jag sa till en kompis att vi kanske kan studera sammanbrotten i Sovjetunionen, DDR och Nazityskland för att få lite vägledning. Hitler satt i sin bunker och lovade att stampa fram nya arméer ur marken bara ryssarna kom ännu lite närmare Berlin. Det första som ryker när katastrofer närmar sig är troligtvis sanningen. Man känner att man inte kan lite på någonting.

Vad menar du egentligen? sa kompisen misstroget. Till skillnad från de där exemplen du nämner har Sverige ett ganska stabilt civilt samhälle vid sidan av den politik och den offentliga sektor som kanske känns lite skakiga. Vad skulle ett sammanbrott betyda?

Jag svarade att jag inte vet. Det är bara en förnimmelse, men det är genom förnimmelser man skönjer stundande förändringar. Man anar kommande oväder av himlens färg och begynnande vindilar.

Vad jag märker på mig själv är hur tilliten undergrävs, framför allt tilliten till den information som presenteras för mig. Det gäller både vad media uppger och de anekdoter som andra berättar för mig inklusive påstått självupplevda händelser. Det finns ett TV-program med en intervju med en polis som förklarar att myndigheten inte har tid att hantera ett våldtäktsfall med ett tolvårigt offer och en identifierad gärningsman. Jaha. Kusinen vågade inte gå in en ICA-butik i centrala Göteborg eftersom det stod en liga med hotfulla afghanska unga män vid entrén. Jaså? Ett antal sjuksköterskor har lovat varandra att vaka om någon av dem blir sjuk eftersom det är så farligt att ligga på sjukhus. Är det så illa? En ensamkommande skar en polis i nacken på Medborgarplatsen utan påföljder. Jo, det har stått i flera tidningar, så det kan vara sant.

I hela mitt liv har jag varit van att tro att man genom att läsa tidningen, hålla sig allmänt informerad och tänka lite själv kan skaffa sig en hygglig bild av verkligheten. Så är det inte längre. Jag litar allt mindre på påstådda fakta. Jag föreställer mig att det var ungefär samma sak i Sovjetunionen, DDR och Nazityskland, i varje fall mot slutet.

Jag tror att två krafter verkar. Den ena är Pravdasyndromet, alltså att myndigheter och media som befinner sig i maktens närhet eller av andra skäl solidariserar sig med makten lägger sanningen till rätta eller helt och hållet ignorerar känsliga frågor. Typexempel från myndighetsvärlden kan vara Brottsförebyggande rådets ovilja att uppdatera 2005 års undersökning av migranters brottslighet. Om Brå inte vill göra en sådan studie – eller kanske fått förbud – hur ska man då kunna lita på andra myndigheter? Finns det någon anledning att tro att de skulle göra sitt jobb på det sätt som ansågs självklart för bara tio år sedan? Transportstyrelsen och rikspolischefen visar att myndigheter rätt fritt kan strunta i lagar. Det är klart att medborgarnas misstänksamhet gradvis ökar.

Tendentiösa tillrättalägganden är legio inom media. En uppmärksam läsare kan dock ana en sanning bakom smålögnerna. Det är kanske värre med allt som journalistiken avhåller sig från att rapportera om. Är Öresundsbron öppen eller stängd? Varför har antalet migranter minskat? Beror det på ungerska taggtrådsstängsel eller på att italienska flottan patrullerar Libyens kust? Vilka är de senaste bedömningarna av migranternas utbildningsnivå? Hur gestaltar sig situationen för asyldemonstranterna på Norra Bantorget, tidigare Medborgarplatsen? Vem levererar och betalar maten? Vem ställer fram bajamajor? Hur reagerar de kringboende?

Den andra faktor som skapar osäkerhet om sakläget i nationen är, åtminstone delvis, ett resultat av Pravdasyndromet. När etablerade informationskanaler faller ifrån så lämnas utrymmet fritt för spekulationer och till och med påhittade historier. Berättelser vandrar från mun till mun, det blir hönor av fjädrar. Inte bara Putin, utan var och en av oss kan skapa fake news och sprida med hjälp av sociala medier. Kanske vet vi inte ens om att vi langar skrönor till vår nästa. Vi berättar historier som vi vill berätta för att de stärker vår uppfattning.

Det slutar med att man inte kan tro på någonting. När det inte längre finns någon tillförlitlig sanning ryker snart resten av tilliten och då är sammanbrottet nära även om tunnelbanan fortfarande går.