För många år sedan, på den tiden när det fanns telefonkiosker, träffade jag en höjdare på Brottsförebyggande rådet som sa ha, ha, det mest effektiva brottsförebyggande arbete han själv skulle kunna göra vore om han ställde sig vid en telefonkiosk för att förhindra skadegörelse. Han trodde kort sagt inte på sin egen arbetsgivares förmåga att fullgöra sin uppgift.

Det stämmer med flera av mina egna yrkeserfarenheter. Jag har till exempel varit en framtidsforskare som inte har kunnat förutsäga framtiden och en u-landsbiståndshandläggare som inte bidragit till något u-lands utveckling utan snarare tvärtom, läs till exempel här om hur jag förstörde ett helt land.

Det här beror inte på att den brottsförebyggande höjdaren och jag vore särskilt oskickliga statstjänstemän utan på att en hel del av de uppgifter staten tagit på sig faktiskt inte går att utföra. De är mer som besvärjelser som i bästa fall inte gör någon skada annat än att de kostar en slant för skattebetalarna, något som dock i viss mån uppvägs av att sådana som jag kunnat få spännande och hyggligt välavlönade saker att göra på dagarna. Sådana verksamheter har ett religiöst skimmer över sig både på så vis att funktionärerna ofta känner sig lite godare än andra människor och däri att man inte kan fastställa om de riter myndigheterna ägnar sig åt får större effekt än gamla tiders kyrkliga förböner och svängande av rökelsekar.

Med det menar jag inte att all offentlig verksamhet skulle vara förgäves. Vägar byggs faktiskt och går att köra på. Parker sköts och rabatter anläggs. Inflammerade blindtarmar bortopereras. Systembolagets alkohol fungerar vilket jag själv i noggrant kontrollerade experiment har kunnat konstatera.

Hur ska man då veta vilka offentliga verksamheter som det är någon mening med och vilka som enbart är kulthandlingar? Tyvärr har jag inget övertygande svar på den frågan. Det finns något slags gråzon mellan de två typerna av syssla. Eller också är det så att allt offentligt både är ceremoni och verkstad ehuru i helt olika proportioner. (Jodå, det finns rituella inslag i privat verksamhet också till exempel när man ombeds klimatkompensera för sin flygresa.)

Det är i det perspektivet man kan analysera det här med att ”skapa jobb”, kanske särskilt ”skapa enkla jobb”. Är det mer som att anlita en kommunal trädgårdsmästare som planterar tulpaner eller är det mer som ett högstämt Te Deum, det vill säga är det något som kan fungera?

Jag tror det är mest som ett stiligt slag i luften, men jag har kanske fördomar. Det är klart att politikerna liksom 1500-talets präster tror att de kan betvinga ödet genom kulthandlingar, men hur är det i verkligheten?

Vad jag kan komma på består det påstådda jobbskapandet av två slags åtgärder som kan vidtas åtskilt eller förenat.

Den första åtgärden är att försöka anpassa arbetskraften till de krav som arbetsgivaren antas ställa. Det kallas utbildning och kan omfatta allt från hur elektriska kablar ska kopplas till etikettskurser om att en anställd ska ta av sig mössan och komma i tid till arbetet. Varje dag. Är detta att ”skapa jobb”? Det vet man inte eftersom man inte vet vad som skett om staten dragit sig tillbaka och sagt åt folk att de fick försörja sig på egen hand så gott de kan. Möjligen hade det skapats fler jobb på det viset, det har man ingen aning om.

Den andra typen av åtgärd handlar om att tvinga skattebetalarna att subventionera arbetskraften så att arbetskraften ska bli billigare att anställa. Jag vet inte om det är rätt tänkt rent nationalekonomiskt. Skattebetalarna berövas ett konsumtionsutrymme för att finansiera denna subvention och minskar därför sin efterfrågan på varor och tjänster. I vems händer subventionen egentligen hamnar har jag svårt att tänka ut. Kanske blir det den arbetssökandes arbetsgivare som får pengarna, kanske blir det den arbetssökande själv. Men i vilket fall som helst har det inte uppstått fler kronor genom transaktionen och därför är den totala efterfrågan i ekonomin oförändrad. Man har bara skyfflat om lite pengar.

Det finns nationalekonomiska teorier, keynesianismen till exempel, enligt vilka omskyffling ibland kan stimulera ekonomin och således skapa jobb, nämligen om pengar flyttas från folk som inte tänker köpa något för dem till folk som brinner av konsumtionslust. Men jag har aldrig hört subventioneringen av arbetskraft motiveras på det sättet.

Sedan har vi det där med att man vet hur många jobb som skapats om staten inte hade gjort något alls. Fler eller färre? Man vet så lite.

Ett vet man dock med säkerhet, nämligen att det blir fler jobb hos Arbetsförmedlingen och andra med den sammanhängande myndigheter.