Det svenska företaget Facit nådde stora framgångar som tillverkare av mekaniska och elektriska kontorsmaskiner. Höjdpunkten nåddes på 1940- och 50-talen som Europas näst största tillverkare av kontorsmaskiner med som mest 14 000 anställda och försäljning i mer än 100 länder. Företagets framgångar tog ett snabbt slut i början av 1970-talet, som en följd av att man inte förmådde ställa om till en ny era, med maskiner baserade på elektronik. Detta blev den så kallade Facit-krisen, vilken i många sammanhang använts som exempel på hur omställningsbehov och krisinsikt kan och inte kan hanteras inom näringslivet.

Ett utryck för företagets oförmåga var att när den kommande krisen flåsade Facit i nacken, gick man ut med ett budskap till marknaden, där Facit hävdade att det inte är konstigare att det finns både mekaniska och elektroniska apparater, än att det finns jet- och propellerplan.

En liknande brist på krisinsikt förefaller finnas inom moderaterna, där budskapet tycks vara att det är inget fel på produkten (politiken) utan det handlar om att få fram en mindre opersonlig partiledare. Söndagskvällens Agenda-intervju med Ulf Kristersson visade på djupet i denna kris. Tyvärr framstår Kristersson, en på många sätt utmärkt person, mera som en del av problemet, än av lösningen. Kristersson är helt enkelt alltför nära sammankopplad med det agerande som lett till krisen, till exempel avseende migrationsöverenskommelsen med miljöpartiet.

I intervjun hävdade Kristersson att Sverige ska stå fast vid internationaliseringen. Det är oklart vad han menar. Menar han att i migrationsöverenskommelsens anda kan vem som helst göra anspråk på att ta del av i alla fall vissa välfärdstjänster? Eller menar han att alla är välkomna till Sverige, som kan ordna sin egen försörjning inom lagens ramar, det vill säga fri arbetskraftsinvandring?

Hur ska den rödgröna politiken bemötas? Kristersson har inget svar på detta. Det är uppenbart att en majoritet av väljarna är emot ytterligare skattehöjningar och hyser oro för den framtida tillgången på välfärdstjänster som vård, skola och omsorg. Folkviljan får dock inget genomslag på grund av låsningar inom Alliansen och i relation till sverigedemokraterna. Kristerssons budskap är att han inte är beredd att basera sin politik på stöd från sverigedemokraterna, eftersom de har så annorlunda värderingar. I nästa andetag förklarar han sig beredd att förhandla med socialdemokraterna och det får väl tolkas som att han inte har något problem med socialdemokraternas värderingar.

Att relationen till sverigedemokraterna blivit så laddad är mycket märkligt. I samma program fanns ett inslag där den s-märkte civilministern gavs utrymme att försöka övertyga sd-ledaren om att vara med och betala avgiften för vänsterpartiets stöd för socialdemokraternas maktinnehav (vinstbegränsningar i välfärdsföretag). Ingen tycks se något konstigt med att socialdemokraterna vill ha stöd från sverigedemokraterna. Det kom inga kritiska frågor från programledaren motsvarande dem han ställde till Kristersson.

Krisen i moderaterna är djup och den berör alla som vill se en förändring av den nuvarande inriktningen av politiken i Sverige. Ett starkt moderatparti är ett nödvändigt inslag i varje försök att vända utvecklingen.

Sten Lindgren är civilekonom och har fram till relativt nyligen arbetat inom näringslivets organisationer och inom fordonsindustrin.