När jag för fyrtio år sedan var chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau försökte landets president, Luís Cabral, övertyga mig om att hans nyligen självständiga land på tjugofem år skulle bli som Sverige och alltså inte längre bestå av dels ett litet antal medelklassare, dels en stor majoritet utanförskapare utan i stället av enbart medelklassare. Jag försökte övertyga honom om det skulle bli tvärtom, nämligen att Sverige skulle utveckla en dualekonomi av u-landstyp. Presidenten fick fel. Tyvärr tycks jag för varje år få alltmer rätt.

Många menar att Sveriges alltmer uppenbara sociala problem beror på invandringen. Utan att för en sekund underskatta de problem som invandringen medför tror jag att felet ligger djupare. Felet är våra tankar och värderingar, PK-ismen om du vill sätta en stämpel på den härskande ideologin. Det är när PK-ismen ingår en kemisk förening med migrationen som det blir potentiellt explosivt.

Vad vet jag om det? I den här branschen av tyckare och samhällstolkar ”vet” man ingenting. Man ritar bilder och hoppas att de stämmer någorlunda. Den mänskliga gemenskapen måste ha tolkningar för att kunna handla. Om man styr efter fel sjökort kan det gå alldeles åt pipan. Därför är tolkningarna viktiga även om man aldrig får dem exakta.

Man kan, tror jag, få viss ledning om man jämför Sverige med ett land utan invandring och med helt annan historisk bakgrund, nämligen Brasilien. Jag brukar göra det och slås då ofta av hur häpnadsväckande lika debatterna förs och hur de två länderna oroar sig för samma saker som de var för sig tillskriver olika inhemska orsaker.

Till exempel har Brasilien troligen alltid levt med korrupta politiker, men nu tål folket inte längre korruptionen och skriker i falsett mot den politiska överheten. Till och med etablerade tidningar tar sig brösttoner. Sverige har åtminstone så länge jag har varit med haft myndigheter som satt sig över lagarna när det blivit mer praktiskt så. Bara folk har det bra och ser ljust på framtiden så får politikerna hållas. Men nu härskar andra stämningar och då kan till och med Dagens Nyheter sätta blåslampa i häcken på regeringen. Jag tror inte det beror på Transportstyrelsen, utan på nya stämningar i nationen.

Även i Brasilien, utan invandring, är skolan helt på deken (vilket den genomsnittligt närsynte brasilianaren skyller på politikernas korruption, alltså att politikerna stoppar pengar i fickorna som annars hade gått till att röja upp i skolan liksom sjukvården, infrastrukturen och allt annat eftersatt).

Tidskriften Veja – betyder ”Se” och påminner lite om svenska Fokus – hade nyligen en artikel (tyvärr bakom betalvägg) om skolan i Brasilien. Här är en sammanfattande bild:

Det är portugisiskalärarinnan Marcia Friggi, 51. Hon skulle lära en klass 15-åringar grammatik och upptäckte att en av dem lekte med mobilen. Hon sa åt honom att lägga undan apparaten. Han svarade med en svordom varpå lärarinnan bad honom lämna klassrummet. Då klippte han till henne med en bok och därefter med näven. Resultatet syns på bilden som ska ha delats tusentals gånger på nätet.

Så har det inte alltid varit i brasilianska skolor. Lika lite som i svenska. Veja hävdar att en studie av Latinamerikas största lärarfack – Apeoesp i São Paulo – konstaterar att antalet våldsincidenter där elever gett sig på antingen andra elever eller lärare ökat med i genomsnitt tjugo procent varje halvår mellan 2007 och 2011. Nio procent av lärarna har utsatts för fysiska hot från elevers sida, 17 procent av eleverna kommer till skolan under inflytande av ”drycker eller droger”, sex procent av eleverna ”bär knivar eller handeldvapen på lektionerna”.

Veja menar att en viktig förklaring är att föräldrar slutat uppfostra sina barn och citerar en psykolog som hävdar att ”dagens föräldrar inte säger ’nej’ till sina barn av rädsla för att traumatisera dem; föräldrarnas oförmåga att visa fasthet när det behövs vänjer barnen vid att aldrig behöva tåla tillsägelser”. En annan intervjuad expert förklarar att brasilianare inte kan skilja på ”auktoritet och auktoritär”. Varje krav på disciplin betraktas av eleverna som en outhärdlig ”inskränkning av friheten”. Skolorna och lärarna står hjälplösa inför utvecklingen: ”De kan inte hantera barn och ungdomar som inte påverkas av regler och gränser”.

Veja redovisar längtansfullt hur bra det är i andra länder, till exempel i Sydkorea, där en undersökning påstås visa att kvinnor helst vill gifta sig med en lärare om de själva får välja mannens yrke. Finland är enligt Veja ett annat drömland för lärare. De mest respekterade yrkena ska vara läkare, präst och lärare. Där lägger sig föräldrarna inte i barnens utbildning utan har fullt förtroende för lärarna. Som illustrativ kontrast berättar tidningen om en brasiliansk lärare som misshandlats i lärarrummet av ilskna föräldrar.

Det är inte utan att man känner igen sig. Nej, det är inte migrationen som är orsaken. Ja, migrationen förvärrar problemen, troligen i synnerligen hög grad. Orsaken är det högmod och den självgodhet varmed svensk politik bedrivs.