Svenska myndighetschefer har enligt lång svensk tradition varit tillsatta för att med oväld utföra det uppdrag myndigheten har ålagts. Det har förutsatts att myndighetsutövningen sker i enlighet med gällande lag, utan hänsyn till personliga politiska preferenser eller försök till yttre påverkan. Detta utgör en synnerligen väsentlig del av rättsstaten i sig.

Det vi under senare år ser är hur generaldirektörer låter sitt agerande styras av just personliga politiska preferenser, samt hur man blivit allt mer lyhörd för påverkan från massmediala politiskt korrekta trender.

Denna utveckling leder till att gränsen mellan politik och myndighetsutövning suddas ut, till att myndigheter de facto förvandlas till delar av politiska departement där gränsen mellan opolitiska tjänstemän och politiskt tillsatta makthavare likaledes suddas ut.

Den ledstjärna som styr myndighetsutövningen bli inte längre gällande lagar och regler, utan i ökande grad vänskapsband och vänskapskorruption, utövad inom slutna system enligt personliga politiska preferenser. Systemet befästs av att det sprider sig nedåt i organisationen, av att underordnade blir lyhörda för vad som främjar deras karriärvägar.

Ett utpräglat och allt mer förfärande exempel är den svenska polismyndigheten, där rikspolischef Dan Eliasson på ett fullständigt häpnadsväckande vis har tillåtits utveckla egna principer för hur svensk lag skall tillämpas, principer som visat sig vara förödande både för poliskåren och för det svenska samhället.

Merparten av den svenska befolkningen anser nog, fortfarande, att polisens främsta uppgift, i enlighet med lagen, bör vara att bekämpa brott och att säkerställa medborgarnas trygghet. Mera specifikt anser man nog, fortfarande, att poliser som bevittnar bilbränder bör ingripa för att genast avbryta den brottsliga verksamheten och att skyndsamt lagföra brottslingarna. Framför allt anser man nog, fortfarande, att det är helt avgörande att poliser inte viker undan för kriminell våldsutövning, att det inte är acceptabelt om kriminella tillåts frita kumpaner som blivit arresterade, och i synnerhet inte om kriminella släpar ut polismän ur polisbilar och sedan kör iväg med deras fordon.

Polischef Eliassons tolkning av polisens uppdrag går emellertid i stället ut på att man skall söka dialog, och att förövarnas påstått traumatiska bakgrund måste placeras i fokus. Polisarbete blir synonymt med att grilla korv med de kriminella, och att dela ut armband till flickor som riskerar att utsättas för brutala gängvåldtäkter.

Fallet med de skäggiga afghanska ”barn” som demonstrerar på Medborgarplatsen i Stockholm utgör ett särskilt skrämmande exempel på hur polismyndigheten de facto har abdikerat sitt primära ansvar gentemot medborgarna.

Enligt lagen är deras situation glasklar. De har fått utvisningsbeslut som överklagats och fastställts. De har inte längre rätt att vistas i landet. Polisens roll borde vara lika glasklar. ”Barnen” borde snarast tas om hand och förpassas ur riket. Detta är vad medborgarna har rätt att förvänta sig, och det är vad dåvarande inrikesministern Anders Ygeman ställde i utsikt när han utlovade att 80 000 migranter utan asylskäl skulle utvisas.

Det som sker i praktiken är dock att polisen förhåller sig passiv. Man upprätthåller ordningen runt ”barnen”, och är snar att ingripa mot manifestationer från ”rasister”. Att verkställa lagliga beslut om utvisning är dock alltför politiskt känsligt. Utfallet av denna passivitet kommer sannolikt att bli att ”barnen” till slut ges rätt att stanna, att regeringen föredrar att åsidosätta både lag och domstolsbeslut, framför att löpa gatlopp i politiskt korrekta medier.

Trots en allt hårdare kritik, inte minst inifrån den egna organisationen, trots att Eliasson utmålats som en av de sämsta polischeferna i modern svensk historia, trots detta valde inrikesminister Ygeman in i det sista att hålla en skyddande hand över sin partibroder och tidigare statssekreterarkollega.

Konsekvenserna av denna vänskapskorruption har blivit en förödande demoralisering, och ett strömhopp från poliskåren som gör att regeringens tal om en massiv utbyggnad av polisorganisationen höljs i ett löjets skimmer. Trots att inträdeskraven till polishögskolan sänkts rejält hade man vid senaste intagningen 100 lediga platser.

Effekten är inte bara att poliskåren snarare än att byggas ut i praktiken kommer att krympa. I takt med att avhoppade äldre erfarna poliser i ökande grad ersätts av yngre nyutexaminerade reduceras också dess effektivitet. Under tiden växer antalet särskilt utsatta områden där de kriminella gängen dominerar, och det blir alltmer tveksamt i vilken grad brottslig verksamhet längre är de facto straffbar.

Dan Eliasson förblir dock orörbar. Han är, som det heter i Italien, prottetto in alto, skyddad från högsta ort.