Efter decennier av socialdemokratisk dominans fick Sverige från 1970-talet tidvis borgerliga regeringar och sedan dess har den politiska makten skiftat mellan främst socialdemokratiska minoritetsregeringar och borgerliga allianser med antingen centerpartiet eller moderaterna i ledningen. Ur demokratisk synpunkt har detta fungerat bra och i stort sett inneburit att olika samhällsgrupper fått inflytande över samhällsutvecklingen.

Efter 2014 års val ändrades situationen helt genom att Sverige fick ett tredje politiskt block med Sverigedemokraterna. SD började, som inte sällan är fallet, som ett missnöjesparti över främst en alltmer okontrollerad migration liksom konsekvenserna över en allt snabbare globalisering, som negativt påverkade människorna inte minst i de svenska glesbygderna vilka sedan länge försummats av såväl socialdemokrater som de borgerliga partierna.

En liknade utveckling har ägt rum i flera länder i Europa inklusive de övriga nordiska länderna men genomgående skötts pragmatiskt. Där har man löst upp de politiska knutarna genom allianser med sina nationella missnöjespartier, något som inte har visat sig möjligt att genomföra i ett mer fundamentalistiskt Sverige.

Inte minst efter Anna Kinberg Batras avgång har attityden till SD genomgående hårdnat även hos M vilket innebär att samtliga partier nu bestämt sig för att fortsätta ignorera SD även om partiet idag kanske har stöd av så mycket som en fjärdedel av Sveriges befolkning. Orsaken till SDs omfattande stöd är att de traditionella partierna helt ignorerat de frågor som har varit orsaken till SDs framväxt.

Tanken att anpassa sin politik till medborgarnas samhällssyn har varit svenska politiker främmande. Den svenska överheten har funnit det omöjligt att förena medborgarnas samhällssyn med sin egen självbild som central aktör i en alltmer globaliserad värld där den svenska nationella identiteten gradvis upplöses.

Det är därför redan nu helt klart att såväl de socialistiska partierna som alliansblocket unisont kommer att kraftigt markera mot SD och ta till alla medel för att tränga tillbaka partiet. Detta kommer med säkerhet att bli ett ledande tema i den förestående valrörelsen. Strategin kommer säkert att fungera om de också tar till sig delar av SDs politik. Men strategin kommer inte att fungera om partierna fortsätter som om inget har hänt.

Missnöjet i landet är nämligen alltför omfattande över det senaste decenniets allvarliga misslyckanden inom migrationspolitik, utbildning, försvar och bristande polisiär ordning. Medborgarna är upprörda över dessa brister trots höga skatter och vill därför snarast se en ändring. Det som förvånar är att borgerliga partier önskar fortsätta dagens schizofrena politik där man varken vill eller inte vill ha politiskt inflytande och nöjer sig med diverse lama protestyttranden eller att föra en inofficiell DÖ-politik. Märkligt nog finns det ingen seriös ambition att stämpla vänsterpartiet på samma sätt som man fortsätter att stämpla SD. Orsaken är här säkert det etablerade stöd som kommunism och vänsterpolitik har hos den svenska journalistkåren samt bland flera av landets kändisar.

Det mest troliga är därför att Sverige politik knappast kommer att ändras och det mest troliga är därför att dagens vänsterpolitik kommer att fortsätta. Utan någon form av social eller ekonomisk kris kommer inte landets överhet att bry sig.