I serien förklaringar till nationens tillstånd vill jag gärna presentera en kompletterande pusselbit. Alla förklaringar sönderfaller i två huvudgrupper, nämligen a) att det är något fel på nationens politiska ledning och b) att det är något fel på folket som väljer att inte bruka sina demokratiska rättigheter att rösta på andra partier eller att bilda nya partier om det inte finns någon annan att rösta på.

Om man tänker lite strategiskt så inser man, tror jag, att det är viktigt men otillräckligt att bara intressera sig för förklaringar av typ a). Att framhålla att den politiska ledningen sköter landet illa har avsevärd propagandistisk och uppviglande betydelse, men om man inte går vidare och begrundar överväganden enligt typ b) så händer det inget.

Så vad är det för fel på folket som inte utnyttjar sina demokratiska rättigheter? Om du tror att det här är en plädoajé för sverigedemokraterna så har du fel. Sverigedemokraterna finns och de är Sveriges näst största parti som det just nu ser ut, men varför finns det inte fler oppositionella partier? Många medborgare gillar inte sverigedemokraterna, ty dessa har järnrör, så det finns efterfrågan på ett eller flera alternativa partier. Varför uppstår det knappt några nya politiska rörelser för att fylla denna troligen jättestora politiska nisch?

En förklaring är att det är jobbigt, riskfyllt och dyrt att starta ett nytt parti. Någon tar ett djärvt initiativ och upptäcker plötsligt att de andra medborgare som entusiastiskt borde ansluta sig för att hjälpa till inte gör det. I stället för att dra sitt strå till stacken avvaktar de utfallet. Först om den politiske entreprenören slår igenom och vinner är de villiga att träda fram på vinnarens sida. Jag vet hur det var när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson startade Ny Demokrati. Inga ”seriösa” människor, inte jag heller, ställde upp. Det var för riskfyllt. Nästan bara knäppgökar anslöt sig. Jag brukade säga att det kändes som om Ian ställt sig på Norrmalmstorg med en skylt med texten ”Alla som vill till riksdagen kom hit”. Sedan grejade han så på sitt märkvärdigt skickliga sätt att voluntärerna också kom in i riksdagen.

Dessutom är det dyrt. Är det inte konstigt? Miljontals människor oroar sig över utvecklingen i Sverige och sedan går det knappt att få fram de ynka tiotals miljoner kronor eller vad som skulle behövas för att rulla ut ett väl bemannat och trovärdigt parti utan järnrör och med ett genomtänkt program.

Men en ytterligare pusselbitsförklaring är nog att svenska folket – och kanske även alla andra folk, det vet jag inte – är behäftat med ett styrelsesyndrom. Styrelsesyndromet är en av mig upptäckt psykiatrisk diagnos av innebörd att den drabbade anser sig förstå nästan allting bättre än andra – och i vissa fall också gör det – och villigt delar med sig av sin överlägsna kunskap i form av välvilliga råd men helt saknar avsikt att själv göra något praktiskt för att hjälpa till.

De flesta entreprenörer har nog varit med om det där. Hjälpsamma människor ger råd som må vara väldigt kloka men defekta i bemärkelsen att de kräver arbete enligt principen att alla goda idéer urartar till arbete. Arbete tar tid och tid är just det entreprenören ofta saknar. Han hade behövt någon som inte bara kom med en fin idé, utan också ställde upp med tid och ansträngning för att förverkliga den. Jag har till och med upplevt situationer där entreprenören känt sig manad att skriva mötesprotokoll över de goda råd han fått av kloka personer, råd som han vet att han inte har tid och ork att realisera.