Vi människor, i varje fall jag, har en allmän föreställning att vi är ganska genomtänkta och har en hyggligt solid och sammanhängande bild av hur tillvaron, framför allt samhället, bör ordnas. Av bekvämlighet drar vi oss för att rota bland våra idéer för att upptäcka eventuella konstigheter, i varje fall drar jag mig för det. Vi stämmer hela tiden av vår läsning av världen med andra människors motsvarande tolkning och om det inte skorrar för illa så nöjer vi oss. Om det skorrar för illa kan vi alltid skriva av den andre som rasist, socialist, djurrättsaktivist eller allmänt puckad.

Så händer det något oväntat som plötsligt ställer någon del av vår, även min alltså, föreställningsvärld i ett nytt ljus. En konflikt uppstår i skallen som består i att det inte var som jag trodde. I de flesta fall sopar man väl sådant under mattan, men ibland måste man ta itu med frågan. Det är som om ett rör sprungit läck i villan, man kan inte bara strunta i det.

En sådan händelse drabbade mig för ett tag sedan när jag hörde ett föredrag om demokratin i det antika Grekland, stadsstaten Aten närmare bestämt. På Platons tid hade Aten ungefär 160 000 invånare varav runt 15 000 var sådana fria män som fick vara med i demokratin. Kvinnor, barn och slavar räknades inte. Det låter ju inte så demokratiskt, men vänta bara.

Demokratin utövades på torget, agoran, någon gång i veckan. Då hade alla de fria männen rätt att närvara och delta i överläggningar. Det räckte med att vara född till fri man för att platsa. I praktiken kom det inte så många, några hundra kanske, ibland till och med färre. De flesta skolkade vilket är helt begripligt för den som har erfarenhet av hur det går till på stormöten, exempelvis stämmor i bostadsrättsföreningar eller föräldramöten i skolor.

Alla som kom hade rätt att ta upp vilka frågor som helst till diskussion och eventuell omröstning. För att få ordning på det hela fanns en ordförande som lottades fram. Ordföranden hade en ämbetsperiod på några månader. Om han gjorde jobbet bra eller dåligt spelade ingen roll, han satt sin period och slapp sedan utöva detta trista ämbete.

Man undrar förstås hur det där kunde fungera. Det första svaret är att det inte behövde fungera eftersom staten hade så litet att göra. Det demokratiska samtalet på agoran, upplyste föredragshållaren, handlade till stor del om vilka som skulle representera Aten vid de olympiska spelen och andra sådana futiliteter.

Det andra svaret är att det inte fungerade. Det var därför Platon dömde ut demokratin. Dumhuvuden fick för stort inflytande. Han tyckte att staten borde styras av särskilt kompetenta människor med mer utvecklade förståndsgåvor, filosofer och tänkare som exempelvis han själv. (Staden Syrakusa på Sicilien rekryterade vid ett tillfälle Platon för att som konsulterande härskare iscensätta sin politiska filosofi, men experimentet föll inte väl ut. Platon sattes ett tag i fängsligt förvar och sändes därefter tillbaka till Aten.)

Jag gör två observationer.

Den första observationen är att Platon var den första åtminstone av mig kända representanten för vår tids dominerande tjänstetillsättningssystem, nämligen meritokratin. Ämbeten och tjänster ska ges till de mest kompetenta utan andra hänsyn än just kompetensen. Pengar och börd ska inte spela någon roll, ej heller trams om kvotering eller allas lika värde. Så har det, i varje fall till ganska nyligen, gått till såväl i företagens värld som i den offentliga förvaltningen. Meritokratin har, om jag får förenkla en aning, lagt grunden för västvärldens överlägsna framgångar under några hundra år. Troligen är frånvaron av meritokrati en förklaring till andra samhällens brist på framsteg.

Meritokratin är fullt förenlig med portalparagrafen i FNs rättighetsdeklaration där det i originalet står att alla människor är ”lika i värdighet”, men i den svenska, felaktiga, översättningen ”lika i värde”. Meritokratin vänder sig i förakt bort från föreställningen att alla skulle vara lika mycket värda. Hela idén är ju att vaska fram de mest lämpade. Däremot ska detta ske med respekt för allas lika värdighet, alltså att kontakter, släktskap och börd och sådant inte ska få stå i vägen för oprivilegierade människor. Den fattige som planerar klassresa har inför meritokratin samma värdighet och chans som värsta hertig.

Den andra observationen är att vadå! Om den atenska demokratin var demokrati, vad är det då vi har nu för tiden? Uppenbart har vårt system inte mycket gemensamt med det folkstyre atenarna hade installerat.

Jag tror att det vi kallar demokrati är en kompromiss mellan den ursprungliga demokratin och just meritokratin. Man får den känslan när man läser de amerikanska grundlagsfädernas mycket lärda funderingar över hur de skulle rigga sitt system. Atensk demokrati skulle bli för virrigt och kraftlöst medan ett meritokratiskt system inom politiken skulle leda till ett troligen alltmer permanentat klassvälde. Lösningen blev att folket skulle få välja mellan olika meritokratiskt framgallrade kandidater.

I USA fungerar det väl delvis så. Kandidaterna till valda ämbeten har ofta erfarenhet, pondus och ställning i samhället (och tillgång till pengar, såklart). Men i Sverige? Vi har väl inga institutionella mekanismer som ens försöker säkerställa att kandidaterna har meriter?