Finland fyller hundra år. Det ger anledning till många aktiviteter och reflektioner. För ett par veckor sedan såg jag Väinö Linnas ”Okänd soldat” spelas på svenska mitt i skogen vid Harparskog utanför Hangö. (Har ni inte varit i Hangö har ni missat en underbar liten stad, omgiven av havet och fortfarande präglad av att ha varit en rysk badort för inte så länge sedan).

”Okänd soldat” har blivit ett modernt finskt nationalepos, som redogör för en viktig del av den finska erfarenheten. Den skall nu spelas in på film för tredje gången. På kvällen varje nationaldag har den visats på finsk TV, utom några år då man inte vågade för den store grannen i öster.

Yle (finsk statlig TV) visar också tre serier om Finlands historia och arv. En redogör för arvet från Sverige, en annan om tiden tillsammans med Ryssland och den tredje funderar kring den finska identiteten. I ett avsnitt ställer man frågan ”Om Finland vore en känsla, vilken känsla skulle det vara?” En god kandidat är begreppet Medskam (Myötähäpeä). Medskam betyder att känna skam inför något som någon annan gör. Vid sidan av detta begrepp behandlar man också högmod, feghet, seghet, sisu, blyghet, att göra bort sig, aggressivitet, fylla och att inte vara en nagel i ögat på någon (d.v.s. inte störa någon genom att göra sig till). Redan uppräkningen visar att man beskriver sig själv på ett sätt, som vi svenskar brukar använda när vi skall beskriva den i Finland boende finskspråkige medborgaren – finnen.

Ordet Medskam finns inte i svenskan. Programledaren tror att det har sin betydelse. Det tror jag också. Sannolikt finns inte ordet, därför att vi inte behöver det. Och med tiden har vi fått allt mindre användning för det.

Medskam förutsätter en allmän känsla av och förståelse för vad som sig bör i samspelet människor emellan. Någon sådan känsla finns inte längre i vårt land.

”Vårt land splittras, klyftorna och utanförskapet växer”, säger politikerna. Det är sant.

De tänker på materiella förhållanden, men en utjämning av dessa skulle inte avhjälpa de klyftor och bergsryggar som splittrar upp det mentala landskapet. Stirrande ned i sina skärmar tyr man sig till sina likar, samtidigt som de statliga och de flesta stora privata medierna försöker skapa en låtsad, gemensam verklighetsuppfattning. Någon löpande diskussion tillåts inte i de statliga medierna – några s.k. paneler, befolkade av ängsliga människor, är vad som finns –  t.ex. den i ”God morgon världen!” Jämför denna med ”C dans l´air” i France 5. Den förra är på 15 minuter, den senare på drygt en timme. Den förra går en gång i veckan, den senare sex gånger.

C dans l´air besöks varje gång av fyra sakkunniga (alltid två kvinnor och två män) med både expertkunskaper och utpräglade verbala förmågor. En del är verkliga verbala artister. Det är spännande och roligt att följa deras meningsutbyten. ”God morgon världens” panel hemsöks regelmässigt av ytligt orienterade, ofta verbalt mindre begåvade journalister, som i stor enighet behandlar ofarliga frågor utifrån ett oftast inskränkt, för dem invant perspektiv.

En regelmässig klagan är att alternativmedia förför folket och uppmanar det till hat gentemot etablerade media och deras journalister. Klagan har ett visst berättigande. Men detta förakt – vilket är ett mer träffande begrepp än hat – gentemot etablerade media uppstår just därför att man upptäckt och förstått, att man blivit förrådd och sviken.

Människornas upplevelser och erfarenheter förringas eller rentav förnekas: Nej, inte ser brottsligheten så ut. Nej, inte är invandringen en belastning. Nej, inte styrs tiggeriet av ligor – och så vidare…

När inte en allmänt tillgänglig verklighetsbild tillåts utvecklas och när för gemene man angelägna problem inte dryftas, kan inte en allmän moral utvecklas.

Vurmen för alla olika identiteter och den politik som strävar efter alla dessas, som man säger, olika behov fortsätter dessutom att erodera en gemensam verklighets- och moraluppfattning.

I detta läge finns det ingen anledning känna medskam. Det är alltid de andra som bär sig illa åt. ”Det berör inte mig. Jag är inte en del av deras gemenskap. Jag kan inte känna något ansvar för eller någon delaktighet i deras ord och handlingar. Det är deras sak att de uppträder så illa. Någon medskam känner jag inte”.

Och så beskärmar sig etablissemanget över folket och vill inte se att det är deras egna underlåtenhetssynder, deras egen blindhet inför problemen, som omöjliggjort ett gemensamt rättesnöre att handla utifrån. Visst är det väl en underlåtenhetssynd, när poliser står och ser på en manifestation från människor som illegalt vistas i landet utan att ingripa? Visst är det väl en underlåtenhetssynd, när makten tillåter sig att bli lemlästad av skitungar i förorten och därmed förstör vardagen för alla laglydiga som tvingas att bo där? Och inte har man något att säga till alla de skolungdomar som trakasseras av överåriga klasskamrater…

När makten helt skamlöst utlämnar folket och förnekar dess upplevelser, finns det ingen gemensam verklighetsuppfattning och därmed inte heller någon gemensam moral och följaktligen inte heller någon uppfattning av vad som är skamligt.

Medskam finns i finskan, därför att man i detta samhälle fortfarande har gemensamma normer. I Sverige har vi det inte och behöver inte ordet.