Häromsistens skrev jag en krönika – som väckte en hel del mothugg – där jag sa att jag inte tror på att finanskapitalisten George Soros et consortes har ett avgörande inflytande över världens öden. En vänlig kommentator hade grävt fram något jag skrivit ”som SAF-konsult” år 1984, alltså för 33 år sedan:

Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.

Den texten hade jag glömt, så tack för påminnelsen. Precis så är det. (Fast beteckningen SAF-konsult stör mitt ego en aning. Jag hade ett konsultbolag med 20 anställda och SAF var en av våra klienter, men à la bonne heure.)

Det handlar som sagt om makt, hur man får den och behåller den. När jag skrev det där pågick ännu det kalla kriget. Världen bestod av två välden, den kapitalistiska ”första världen”, den kommunistiska ”andra världen” (plus den underutvecklade ”tredje världen” som inte hade bestämt sig för vilken giljare som det skulle vara mest lönsamt att ge sig åt, den första eller den andra världen).

Den kapitalistiska västvärlden och de kommunistiska länderna hade båda överheter, men dessa två överheter utövade sin makt med väsensskilda metoder. Kommunisthövdingarna, som aldrig uppskattades av sina befolkningar, byggde sin makt på stridsvagnar och bajonetter. När det kommunistiska Tjeckoslovakiens president år 1968 började snacka om frihet och demokratiska val invaderades landet av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern med ungefär 6 000 stridsvagnar för att återkallas till den kommunistiska ordningen.

Västvärldens överhet använde en annan metod, den ideologiska. Det betyder att den såg till att den delade sin världsbild och verklighetstolkning med befolkningen. Den säkerställde att den hade samma karta som befolkningen i stort och därför kunde fatta ungefär samma beslut som befolkningen i stort hade fattat om befolkningen i stort varit i överhetens sits. Befolkningen i stort begrep detta och tyckte att överheten på det hela taget kunde tolereras. I varje fall behövde man inte tänka på revolution. Det fanns ju demokratiska val som kan användas som ett slags lättrevolutioner.

Även kommunistländernas ledare insåg naturligtvis hur mycket lättare det skulle vara att härska om folket höll med. Så då kan vi jämföra hur västländernas och kommunistländernas ledare gjorde för att åstadkomma bästa möjliga samstämmighet mellan ledarnas och folkets världsuppfattningar.

Enligt det förenklade schema, som jag använder för att försöka förstå tillvaron, begagnade de två systemen helt motsatta metoder. Västländernas ledare bestämde sig för att tycka som folket. Det funkade någorlunda eftersom demokratins demoklessvärd hängde över dem så att det var säkrast för dem själva att anpassa sig. Kommunistländernas ledare använde en helt avvikande metod, nämligen att påtvinga folket ledarskapets uppfattningar, först med våld, sedan med hjärntvätt, sedan med lite våld igen om det behövdes och till slut med ännu mera våld förstärkt av stridsvagnar och bajonetter.

Den stora sak som jag fattat under de senaste 33 åren är att det inte går att påtvinga eller pålura folk uppfattningar som inte stämmer med deras egna observationer, känslor och värderingar. Kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen får överheten bara genom att artikulera det som finns i folkets sinnen. Man leder genom att följa.

Det är på den här punkten det brister i dagens Sverige. Beter sig dagens svenska ledare enligt mönstret från den första eller den andra världen? Försöker de anpassa sig efter folkviljan eller försöker de manipulera den?