Sveriges härskare politikerna fattar nog ungefär hur det ligger till med Sveriges olika problem, till exempel den fortsatta migrationen och svårigheterna att inlemma dessa människor i den svenska verkligheten, men de har inte initiativet, beslutsamheten och dådkraften att göra något åt problemen. Kanske har det gått för långt för att någon över huvud taget skulle kunna åstadkomma en ”lösning” där ”lösning” betyder fysisk trygghet, kontrollerad brottslighet, god kvalitet på offentliga tjänster, traditionell svensk ordning på infrastruktur och myndigheter samt en allmän känsla av tillförsikt, medborgerlig tillit och framtidstro.

Eftersom politikerna inte kan lösa problemen ägnar de sig i stället åt att dels förneka dem, dels försöka täppa igen truten på dem som påstår att problemen faktiskt existerar. Plus att de påstår att även om problemen inte finns så har de full koll på dem och har nästan löst dem.

Den strategin kan fungera om det finns hopp om att problemen försvinner av sig själva, men om något sådant hopp inte existerar är strategin kanske den skadligaste som går att uttänka.

Politikerna är mina och andra medborgares ledare. De förväntas ta ansvar för att skapa sådana samhällsförhållanden, till exempel just lugn och reda och ordning i de offentliga systemen, att vi medborgare fritt och efter förmåga kan utveckla våra liv och därmed verka för nationens framgång och kanske hela världens. Men hur kan vi medborgare tänkas reagera om politikerna i stället iscensätter charader och låtsasspel som går ut på att de, i kraft av sitt högre förnuft och myndiga kunskap, vet att saker och ting inte alls är som vi medborgare tror utan tvärtom så oändligt mycket fördelaktigare, till exempel att nästan alla migranter är läkare eller ingenjörer?

Det första som händer är kanske att vi medborgare lugnar oss i tron på att politikerna faktiskt kanske vet något som vi inte vet. Men tiden går och verkligheten tränger sig på och gradvis växer vår misstro mot dem som vi utsett till våra ledare.

Det är ett farligt tillstånd. Det blir alldeles för lätt för olämpliga maktpretendenter att skära pipor i vassen, nazister till exempel. Jag kollade på Nordiska Motståndsrörelsens hemsida nordfront.se och slogs av två saker. För det första att de är skamlöst nazistiska. De kallar sig nationalsocialister och talar om hur fint Adolf Hitler ordnat arbetarskyddet i Tyskland. De har troligen rätt på den punkten om man inte betänker att Adolf Hitler sedan skickade ut arbetarna att dö i kriget.

För det andra talar nazisterna om just det som den svenska makten försöker sopa under mattan. Här är en text från nazisternas hemsida (visserligen från 2011, men jag vet inte om det gör saken bättre eller sämre):

Nästan alla Svenskar tycker innerst inne att vi har alldeles för många främlingar i landet. I alla fall om man frågar dem privat. Uttalar man det offentligt riskerar man att bli ”utfryst” i samhället, därför väljer många att knyta näven i fickan och låtsas att de tycker precis som man SKA tycka för att passa in. Media, skolor och politiker talar varmt om det så kallade mångkulturella samhället och kan inte nog beskriva hur positivt det är. Riksdagen gjorde till och med en ändring i vår grundlag, år 2010, där man nu lagt till att Sverige är ett mångkulturellt land. Hur kan folket tycka en sak och etablissemanget en annan? Vilka krafter tjänar på att vi har ett mångkulturellt samhälle? Hur kommer Sverige utvecklas om vi fortsätter tillåta den massinvandring som vi har nu? Varför ska vi ha massinvandring?

Min poäng är att politikerväldet, genom att inte vilja resonera om, utan tvärtom förneka, de problem Sverige har hotar att skicka medborgarna i famnen på nazister som åtminstone erkänner att problemen finns hur vedervärdiga de i övrigt än må vara.