Jag besökte Libanon under inbördeskriget på 80-talet. Fram till dess hade min upplevelse av krig förmedlats av komprimerade TV-bilder. Via TV fick man intryck av att krig pågick hela tiden överallt och drabbade alla.

Men så är det inte och så var det inte när jag var i Beirut och i Bekaadalen. Visst förekom det skottlossning och granater exploderade, folk dog och hus raserades. Men livet gick också vidare: man spelade tennis, gick med barnen till skolor och folk satt på caféer, småpratade och drack kaffe. Men den libanesiska staten kunde inte skydda medborgarna och statsapparaten var i upplösning.

Statens grundläggande ansvar är att skydda medborgarna från yttre och inre fiender. Till den änden behövs ett fungerade polisväsende och rättsväsende. I en demokrati värd namnet finns det också politiker som sätter landets välfärd främst och som ser till att myndigheter utför sina uppdrag med kompetens.

Men så fungerar inte dagens Sverige. Många ser eller upplever inte detta för bilbränder, bomber, dödsskjutningar, skolbränder och förföljelser drabbar inte dem.

Sinnebilden för en statsapparat i förfall är vänsterpopulisterna Dinamarca och Schyman som gullar med så kallade ensamkommande barn på Medborgarplatsen i Stockholm. Polisen ingriper inte trots att det bevisligen finns män på trappan som befinner sig i Sverige olagligt. Regeringens tafatthet, migrationsverkets inkompetens och gammelmedias förfall blir uppenbara på Södermalm.

I Malmö drabbas många av vad som kan liknas vid ett lågskaligt krig, medan andra dinerar på innekrogar i Västra hamnen. Ungefär ett mord i veckan. Bomber och granater. SvT spinner fram en positiv nyhet av detta: sjukhuspersonalen har blivit bra på att ta hand om skottskadade.

Varje dag brinner bilar i Sverige. Skolor och flyktingförläggningar eldhärjas. Simhallar har blivit farliga platser för flickor och kvinnor. Ambulanser attackeras. Akutmottagningar har blivit föremål för bråk och uppgörelser. Personalen är hotad och lever i fruktan.

Kristna mordhotas på flyktingförläggningar och trakasseras i muslimskt dominerade förorter. Judar attackeras öppet. Antisemitismen växer. Vågen av sextrakasserier på festivaler ökar och antalet våldtäkter stiger.  Men polisstationer stänger för sommarledighet och poliser hoppar av, samtidigt som högen av outredda brott växer.

Listan kan göras längre, men den alltmer dysfunktionella svenska statsapparaten kanske kan sammanfattas i ett ord: Transportstyrelsen.

Paul Lillrank, professor vid Aalto-universitetet i Finland skrev i Hufvudstadsbladet den 18 aug 2017: ”Det svenska moraliska imperiet saknar vision, mål och medel för att hantera en storskalig utomeuropeisk immigration.

Sverige är sämst i Europa på att integrera nyanlända. Arbets- och bostadsmarknaderna är inte anpassade till lågutbildade med stora familjer. Uppehållstillstånd och bidrag strös ut på lösa grunder. Myndigheterna vill eller kan inte räkna långsiktiga kostnader och effekter på rättsväsendet och välfärdstjänster. Därför spelar man förvånad när det inte tycks finnas resurser till akut- och äldrevård i ett rikt land med höga skatter. … Ett parallellsamhälle med en etnisk underklass växer fram. Multikulturalism innebär konflikter. En blåögd välfärdsstat kan inte hantera människor med en avvikande värdegrund. Kommunerna vet inte vad de borde göra med återvändande IS-terrorister annat än att kärleksbomba dem med bidrag och förtur i bostadskön.”

Det är onekligen en tragisk bild som växer fram. Professor Lillranks konklusion är skrämmande men inte osannolik: ”Det finns en reell risk att Sverige förvandlas till en misslyckad stat med ghetton där svensk lag inte längre gäller och polisen inte har kontroll över läget. Demokratin är ur spel när myndigheterna bryter mot migrationslagen och polisen ser genom fingrarna på illegala invandrare. Det är inte otänkbart att Sverige blir för Finland en större säkerhetsrisk än Ryssland.”

”Du gamla du fria” verkar ha dött – så in i Norden. Eller är jag bara missmodig?