Om tre veckor avgörs Svenska kyrkans framtid – ska hon förbli en arena för partipolitik eller bli en myndig, självständig kyrka?

Allt fler upptäcker hur orimlig situationen för Svenska kyrkan är idag. Den formella skilsmässan som borde ha trätt i kraft redan år 2000 när kyrka och stat officiellt skildes åt, vann aldrig laga kraft. Istället lever Svenska kyrkan fortfarande i någon slags fas av ofullbordad äktenskapsskillnad: Tre politiska partier har, likt en partner i förnekelse, vägrat att släppa greppet om henne.

Kyrkan styrs därför av förtroendevalda där 118 av 251 ledamöter i kyrkomötet – som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ – är valda utifrån partipolitisk tillhörighet och skrämmande ofta saknar både svenskkyrklig erfarenhet och kristen tro. Ytterligare 69 ledamöter i kyrkomötet tillhör nomineringsgrupper med koppling till politiska partier. Endast 62 ledamöter tillhör partipolitiskt obundna nomineringsgrupper, det vill säga grupper som är formade utifrån synen på kristen tro och teologi istället för på politik.

Det är självfallet helt orimligt.

En kristen kyrka ska finnas till för alla och förkunna ett fritt, kristet evangelium utan att först filtrera det genom ett politiskt raster. Svenska kyrkan ska vara en trosgemenskap där människor oavsett bakgrund, kön, ålder, hudfärg, språk, social status, politisk hemvist, sexuell identitet och så vidare samlas och förenas av tron på Jesus Kristus – inte en åsiktsgemenskap fokuserad på dagspolitiska trender.

Att befria kyrkan från det partipolitiska oket betyder inte att tysta kyrkans röst i politiska frågor: Det ligger i en kristen kyrkas uppgift att ta ställning för samhällets svaga, för människovärdet och peka på orättvisor och orättfärdighet. Men en kristen kyrkas legitimitet kommer av att hon företräder en tydlig, kristen bekännelse som förmedlar stabilitet och tidlöshet. Det är därför inte kyrkans uppgift att vara först på alla progressiva bollar i ett samhälle som domineras av allt snabbare lappkast och trender.

För att kunna ta sina uppgifter på allvar krävs att kyrkan vågar (och har mandat) att gå i klinch med partier, politiker och statsmakt – det kan hon inte göra så länge hon är en förlängning av riksdagen, vilket kyrkan i praktiken är idag.

DN:s Erik Helmerson sammanfattade läget i en enda mening i torsdagens ledare: ”Det är helt bisarrt att en religiös församling låter sig kontrolleras av politiska partier.” Men Svenska kyrkan kommer bara att tillåta sig kontrolleras av politiska partier så länge som medlemmarna – det vill säga du och jag – tillåter det. När vi säger ifrån, så upphör det. Vi kan rösta bort partipolitiken ur Svenska kyrkan, och vi kan göra det redan den 17 september.

Den enda lösningen är därför att ta med sig familj och vänner och gå och rösta. Så kan vi en gång för alla befria Svenska kyrkan från partipolitiken och låta henne bli det hon är ämnad att vara – en kristen kyrka, byggd av levande stenar och med evangeliet om Jesus Kristus som värdegrundsgaranti.