Vad händer när alla går hem?

Helena Edlund

Det står och väger nu. De senaste månaderna har vi översköljts av en så stor svallvåg av viktig information att det blivit näst intill övermäktigt att greppa hur illa ställt det faktiskt är för det svenska samhället. Det blir helt enkelt för mycket.

Varje dag, ibland varje timme, har nya uppgifter förmedlats om våldet: Skottlossningarna, morden, våldtäkterna. Bara under juli månad anmäldes 30 mord, en ökning med 50 procent jämfört med samma månad förra året. Men också om kriserna: Polisen har slutat att komma även vid grova brott, sjukvårdspersonal hotas på jobbet och akutmottagningar stormas av aggressiva anhöriga. Det saknas lärare och skolor och förskolor och bostäder. Födande kvinnor skickas utomlands samtidigt som de kvinnor som får föda hemma assisteras av sönderstressade och gråtande barnmorskor.

Demonstrationen på Medborgarplatsen har en gång för alla dragit ned byxorna på den svenska (o-)förmågan att genomföra avvisningar och identifiera illegala, och avslöjat hur svensk lag kan trumfas av påstridighet och trots.

Till detta ska läggas rapporter som visar på en havererad myndighetskultur där Transportstyrelsens och Fortifikationsverkets agerande sannolikt bara utgör toppen av isberget.

Inom allt fler områden blir det tydligt att Sverige är ett stressat samhälle och nu kommer löftena som ska lugna oss: Det utlovas fler poliser, fler lärare, fler inom vården. Men bakom varje tjänst finns en människa – och vilka är dessa? Platserna på polishögskolan gapar redan tomma. På lärarhögskolan fylls bänkarna även med de mest studiesvaga eftersom det inom några år kommer att saknas 65 000 lärare. Bristen på vårdpersonal är så stor att man infört sjuksköterskefria avdelningar, trots att internationell forskning visat att dödligheten då stiger.

Löftena är tomma ord. Inget mer än så.

Den bistra sanningen är ju att få personer över lag (och ännu färre med rätt kompetens) vill jobba inom dessa områden, eftersom situationen genom år av misskötsel och undfallenhet tillåtits bli så katastrofal som den nu är. Vem vill dag efter dag gå till ett arbete där man möts av stress, hot och till och med direkt våld? Vem är beredd att, för bråkdelen av en riksdagslön, riskera att få en sten i huvudet eller en kniv i magen för att man försöker göra sitt jobb? Inte jag i alla fall, och i det avseendet tror jag inte att jag är särskilt originell: Idag finns tusentals utbildade lärare, poliser och sjuksköterskor som arbetar inom andra områden.

Faktum är att samhällets olika funktioner haltar fram och fungerar så bra som de ändå gör, tack vare enskilda individers dagliga kamp och uppoffring. Det är inte ”sjukvården” som ger oss vård. Det är inte ”polisen” som griper rånare eller ”brandkåren” som räddar vår brinnande bostad. Det är inte ”skolan” som utbildar våra barn. Det är Sara, Marcus, Linda, Amin, Johanna, Gregor, Lisbeth, Kalle, Noor, Victor och alla andra som går till sina arbetsplatser på ett sjukhus, en polisstation eller en skola som gör det. Det är dessa som – på individnivå – torkar sina tårar, biter ihop och kämpar vidare, för att du och jag ska få vård, utbildning och fysisk trygghet.

Men. Som individer har vi alla en punkt där vi inte orkar längre. När antalet minus överväger antalet plus så ger vi förr eller senare upp. Antingen gör vi ett medvetet val att prioritera vår egen fysiska och psykiska hälsa, eller så gör kroppen valet åt oss. Då går vi in i väggen – och går hem.

Det finns en ”point of no return” där läget blivit så illa att det inte går att förbättra, ens med fagra löften. Frågan är om vi snart är där?

En sak är däremot säker: När vi är där, kommer det att märkas. För vad händer när alla går hem?