I ett historiskt uttalande som jag inte kan spåra säger en 1800-talsmänniska till någon kung att det inte är monarkin som institution som talaren ogillar, utan hans majestät personligen. Jag skulle kunna säga motsvarande i vår tid, nämligen att jag inte har något emot demokratin, men däremot de personer som satts att administrera den, alltså politikerna.

Jag vet att det finns politiker som är bra människor, riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Staffan Danielsson till exempel, så det är såklart fel att dra alla över en kam, men nu gör jag det i alla fall. I samhällsfrågor går det inte att få hundra procent rätt. Om man närmar sig 75 eller 80 procent får det duga.

När jag ser eller lyssnar på en genomsnittlig riksdagsledamot blir jag normalt först arg och sedan förskräckt. Jag blir arg för att vi har ett system som skickar sådana ogenomtänkta och pladdrande dumhuvuden att styra över min och mitt lands framtid. Sedan blir jag förskräckt när jag betänker vad de är i färd att åstadkomma.

Jag har helt enkelt inget förtroende för dem. Jag vill att Sverige ska vara ett land där man kan leva, anstränga sig och ha gott hopp om en bättre framtid, men det är inte ett sådant Sverige dessa högsta styrespersoner håller på att skapa. Det känns som om de inte vill mig väl. Ibland slås jag av tanken att de kanske inte är mina representanter, utan mina fiender. De vill något annat än jag. Det är inte min och övriga vanliga medborgares framtid de värnar om utan sin egen och sina anhängares, alltså politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets.

När jag var ung trodde jag, utan att någonsin erkänna det ens för mig själv, att jag tillhörde en lite bättre grupp människor eftersom jag hade en massa utbildning och fina jobb och så där. Med tiden har jag förstått att det visserligen kan vara kul med fina jobb men att jobben och lagerkransarna faktiskt inte upphöjer innehavarna ovanför sin nästa annat än i ögonen på fjäskare.

Med det vill jag säga att jag blir alltmer medveten om att jag visserligen liksom alla andra har mina egenheter, men att jag i allt väsentlig är rätt vanlig. Och med det, i sin tur, vill jag säga att jag tror att jag tänker som nästan alla andra. I mig själv kan jag känna andra.

Det är förstås inte sant, för mellan mig och en rätt stor grupp människor, PK-isterna, går en avgrund. Jag kan inte förstå den dominerande PK-sekten annat än som dels en liten kärna av egennyttiga härskare, dels en vidare samling ja-sägare som instämmer med härskarna för att människor gillar att säga ja ungefär som folket som – sannolikt delvis uppriktigt -beundrade den nakne kejsarens vackra kläder.

Men alla de andra tycker som jag, eller snarare vice versa, det är min fasta övertygelse. Vad blir då lösningen?

Jag tror att vi medborgare i de allmänna valen måste rösta på personer som vi har förtroende för, inte, som idag, på partier som i samtliga fall på de flesta valbara platser har folk som vi medborgare troligen inte skulle lita på. Du kanske invänder att vi faktiskt har möjligheter att personkryssa just de personer som vi har förtroende för. Problemet är att personerna på partilistorna är helt anonyma. Hur ska jag kunna veta vem jag har förtroende för om det inte råkar vara en bekant eller en kändis?

Det vore mycket bättre om alla kandidater vore tvungna att föra sina egna kampanjer för att bli kända, väcka förtroende och vinna röster. I USA och Storbritannien, exempelvis, finns modeller för detta. Själv har jag skrivit en bok (tillsammans med några andra) om hur något sådant lämpligen kan gestaltas i Sverige.

Jag har under de senaste tio åren träffat alla, tror jag i alla fall, personer som lekt med idén att starta nya partier, Medborgerlig Samling ej undantaget, och försökt tända dem på den här idén, ännu utan framgång. Då kan jag väl göra det själv i stället för att bara klaga, säger du kanske. Jag kanske skyller på att jag inte har tid. För lata svin är marken alltid frusen, muttrar du möjligen som svar.