MIN HYPOTES om att dagspressens migrantsnyftisar ebbat ut kan mycket väl visa sig vara felaktig. Helt klart har den klassiska snyftisen fört en något tynande tillvaro den senaste tiden, jämfört med för bara ett år sedan då speciellt SvD var och varannan dag erbjöd sina läsare långa kvasilitterära och ofta rent pekoralistiska reportage av – för att uttrycka det kortfattat – starkt subjektiv, moraliserande, indignerad och individcentrerad karaktär.

Utöver dessa textegenskaper kännetecknades de här reportagen av en i det närmaste total brist på kritiskt tänkande, perspektivmångfald och konsekvensreflektioner. Men nu har folk antagligen och alltmer tappat intresset för tårbestänkta berättelser om hur eländigt det är att sitta sysslolös och vänta på familjeåterförening i Åtvidaberg eller Nykroppa medan SFI-studierna av olika anledningar inte kommit igång varför man inte kunnat lära sig någon svenska efter ett år i Sverige etc osv. Migrantsnyftismarknaden tycktes helt enkelt vara mättad – vilka oförrätter ska en god och världsförbättrande journalist med litterära ambitioner då skriva om?

MEN MITT I DETTA MASSMEDIALA MÖRKER inträffar plötsligt en händelse som löser migrantjournalisternas sysslolöshet på både kort och lång sikt, nämligen den demonstration för amnesti som ensamkommande afghanska barn, eller ”ensamkommande ungdomar” som de flesta tidningar nu döpt om gruppen till, dragit igång på Medborgarplatsen i Stockholm. Evenemanget är förstås en veritabel guldgruva för den samhällsmedvetna journalisten med hjärtat på rätta stället, om ni förstår, och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän alla migrantsnyftisars moder SvD publicerade en produkt som infriade alla de förväntningar jag fick när jag såg rubriken och bildbylinen.

Reportaget är skrivet av en av tidningens verkliga tungviktare på migrantsnyftisområdet, nämligen Erica Treijs, som tidigare givit oss klassiker som till exempel berättelsen om Ayman, ni minns den där syriske killen som inte orkade ta sig till sin praktikplats utan mest sov sig igenom dagarna i väntan på att få en lägenhet. Demonstrationen på Medborgarplatsen har så att säga bara väntat på en lite mer konstnärlig beskrivning, och Treijs går ut hårt i klassisk migrantsnyftisstil som inte gör någon älskare av MSM-certifierat känslosåsdillande besviken:

Allt fler tar skydd under tak när regnet tilltar. Men det är ont om plats innanför det avspärrade område på Medborgarplatsen i Stockholm där initiativet #ungisverige håller till.

Att använda ett mikroperspektiv, eller inzoomning, som man kan kalla företeelsen, är ett av denna genres paradgrepp – ett ofta maniskt sysslande med detaljbeskrivningar av saker som klädesplagg, cigarrettmärke, porslinsfärg och liknande, som utan något egentligt nyhetsvärde lite lagom impressionistiskt tecknar berättelsens rum. I den här in medias res-uppstarten hade Treijs onekligen tur med vädret – en molnfri sommarhimmel hade inte skänkt inledningen samma ödesmättade klang av skyddslös utsatthet.

Demonstrationen har tillstånd att hålla på till klockan 22 på kvällarna. Men de flesta demonstranterna tycks befinna sig på platsen dygnet runt, vilket gör de nattliga delarna av demonstrationen olagliga, berättar lokaltidningen Mitti Södermalm. Treijs väljer dock att lyfta fram annan brottslighet:

– Många har blivit sjuka och är rädda efter attacken i förra veckan, när rasister kastade en rökbomb mot oss. Men vi ger inte upp och våra krav kvarstår, säger Mahmoud Rezale, en av demonstrationens initiativtagare.

Regnblöta, sjuka och rädda demonstranter, är den bild Treijs så långt kommen lyckats etablera. Hur går det sedan då? Jo, till exempel såhär:

– Jag förstår att ni har regler för vilka som ska få stanna här, men Afghanistan är inte säkert, säger Mahmoud Rezale och fortsätter:

– Efter terrorattacken på Drottninggatan så träffade jag och bad för några svenskar och de var jätteoroliga för att terrorismen kommit till Stockholm. Men där jag kommer ifrån sker attentat varje dag, varje timme, förklarar han.

Ett lite större perspektiv, till exempel en jämförelse med Norge, skulle ha kunnat tillföra reportaget det faktum att UDI, som är Norges motsvarighet till Migrationsverket, nyligen klassade endast 2 av 34 provinser i Afghanistan som ”generelt utrygge”. Fast då hade ju inte Treijs produkt blivit lika övertygande – eller?

Utsattheten är monumental även om viss lindring finns, förklarar Treijs:

Trots näthot och spridda kommentarer har det gått lugnt till sedan attacken i förra veckan då tre personer skadades lindrigt. Kanske spelar det stora antalet poliser som patrullerar området roll, eller så lugnar de många etablerade svenskar som sympatisitter på trappan tillsammans med de allt mer genomfrusna afghanska ungdomarna den tidigare så hotfulla stämningen.

Om man är genomfrusen i mitten av augusti borde det innebära goda möjligheter för Treijs & Co till målande klimatbeskrivningar om demonstrationen skulle fortsätta under hösten och vintern, något som vad jag förstått inte alls är otänkbart.

Hat, hot och kyla, med andra ord. Och som avslutning erbjuder artikeln ett skolboksexempel på genrens stilistiska repertoar i en scen fylld av inzoomningar, värdeladdade ord och allmänt armod där man ställvis nästan tror sig förflyttad till någon gränd i Kabul:

En man slingrar sig snabbt genom den hukande folkmassan. Oroliga blickar byts mellan de som brer smörgåsar och serverar vatten och te till demonstranterna. Vad vill han? Två skrynkliga hundralappar är mannens bidrag. Mahmoud Rezale och de andra initiativtagarna tackar och förklarar att de ska köpa Alvedon för pengarna. Medicin behöver också den lilla familj som huserar under en blå presenning. Båda barnen är sjuka. De hostar och snorar för att sedan krypa upp under det bristfälliga regnskyddet.

– Vad ska dom göra? Det är bättre att frysa här än att dö i Afghanistan, säger Mahmoud Rezale.

De flesta människor tycker troligen att det är ytterst synd om dessa sjuka barn som sover på Medborgarplatsen och vars enda alternativ sägs vara att dö i Afghanistan, så till viss del kan nog Treijs taktik vara effektiv, åtminstone i de fall man inte genomskådar pamflettgeschäftet. Måste då det faktum att man känner empati för de här sjuka barnen innebära att man tycker att alla afghaner som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd (ofta i flera instanser) ska få stanna i Sverige? Rimligen inte – men helt enligt genrens regler problematiserar inte Treijs detta överhuvudtaget. Ska de demonstrerande afghanerna ges amnesti? Varför just afghaner? Hur göra med alla somalier, irakier, uzbekier osv som fått utvisningsbeslut av Migrationsdomstolen? Ska Sveriges lagar och myndigheter underställas mer eller mindre tillfälliga opinioner? Ska detta kunna ske även inom andra domäner? Vilka asylskäl ska krävas? För vilka grupper? Osv etc och osv igen. Just denna totala avsaknad av olika perspektiv, konsekvensdiskussioner och kritiskt tänkande utgör i själva verket den idémässiga grunden för detta slags texter, som trots att de oftast publiceras på nyhetsplats inte alls är några huvudsakligen objektiva nyhetstexter utan istället starkt subjektiva och argumenterande produkter.

Vad Treijs vill säga läsaren av det här reportaget är uppenbart – åtminstone tolkar jag det som att hon tycker att afghanerna ska få stanna i Sverige men jag kan ju ha fel – och ger en vink om att migrantsnyftisproducenterna inte alls har lämnat genren och dragit vidare. De har snarare väntat på nytt stoff att sätta tänderna i, nu när det kanske kan vara så att läsarna tröttnat på hjärteknipande asylklagovisor från olika delar av Sverige. På så vis kom demonstrationen på Medborgarplatsen en skänk från ovan, i lagom tid till valupptakten dessutom. Och med tanke på de otaliga utvisningsfall som – eventuellt! – kommer att verkställas i framtiden så kanske MSM-läsarna kan se fram emot en ny tsunami av sådana här texter fast med ett lite nytt fokus än tidigare, nämligen utvisningssnyftisar. Att skrivkompetensen och intresset finns ute på redaktionerna vet vi ju redan.