Jag liksom många andra ägnar mycket tid och ansträngning åt att försöka förstå vår tids galna postmodernistiska tänkande vars fundament, tror jag, är föreställningen att världen utanför människan knappt har någon egen existens utan formas av varje människas egen vilja.

Ett extremt exempel på tokigheterna är föreställningen att det finns nästan hur många kön som helst och att var och en har rätt att bestämma sitt eget kön hur det än ser ut rent biologiskt. Längre kan man inte komma från tanken att Gud eller Big Bang, det vill säga något utanför människan, skapade världen, ty nu skapas världen genom kollektiva eller individuella mänskliga beslut utan begränsningar. Allt är möjligt. När statsministern deklarerar att hans Europa inte bygger några murar så säger han att hur många migranter som helst kan komma till Sverige, det finns rum och pengar till alla, inga begränsningar existerar.

Det tänkandet bygger på magi, schamanism eller kanske bara dagdrömmar av typ Schlaraffenland, ymnighetshorn, galten Särimner som åts upp varenda kväll men redan nästa morgon stod redo för ny slakt, andar i flaskor och sådant. Hur ska man förklara att detta trolleritänkande har fått oss i sina klor? Det kan endast begripas om man börjar med Aristoteles.

Aristoteles förklarade att människan är ett ”politiskt djur”. Ordet politisk kommer från det grekiska polis som betyder stad eller samhälle. Vad Aristoteles menade var att människan lever i gemenskap med andra. Vi är flockdjur.

Nu kommer den stora frågan vars svar inte alls är självklart, nämligen hur det kommer sig att människan är ett politiskt djur. Aristoteles hade en förklaring som stod sig fram till upplysningstiden, när filosofer som Rousseau och Kant kom med ett helt annat synsätt.

Aristoteles sa att människan är skapad sådan. Det bara är så. Det ligger i generna eller naturen eller vad som helst, det är bara för människan att gilla läget. Omständigheter som människan inte råder över har inrättat världen sålunda.

Rousseau et consortes kom med ett nytt och fullständigt revolutionerande synsätt som sedan dess koloniserat alltmer av vår föreställningsvärld och till slut urartat till dagens ockulta, postmoderna PK-ism som jag tror är ett slags slutpunkt: när förnuftstron genom sin egen logik hamnar i ockultism har man liksom gått varvet runt.

Rousseau sa att människan lever i gemenskap med andra människor inte för att det är hennes natur, utan för att hon valt att göra det. Samhället och gemenskapen uppstod när människorna samlades på en äng och enades om ett regelverk för sitt samfund, en grundlag där det fastställdes hur samfundet skulle fungera, till exempel att man gemensamt skulle finansiera en poliskår samt inrätta en författningsdomstol.

Låt mig bara ge ett exempel på hur revolutionärt detta nya var, nämligen synen på slaveriet. Aristoteles samhälle var ett slavsamhälle. Det var inget konstigt med slaveriet, världen var skapad på det sättet. Människan var ett politiskt djur och vissa djur var slavar. Så hade det alltid varit och så skulle det förbli, det fick slavarna tåla. Med den inställningen var det väl inget konstigt att transportera tillfångatagna afrikaner till den nya världens plantager?

Men med Rousseaus tänkande blir slaveriet plötsligt problematiskt. Samfundet hade skapats genom mänskliga beslut. Hade människorna då också beslutat att vissa människor skulle vara slavar och utsättas för brutal och negativ särbehandling? Det håller liksom inte, framför allt om Rousseaus idé om samhällets uppkomst paras med den samtida mentala innovationen om att alla människor har lika värdighet. Det tog bara ett halvsekel efter franska revolutionen tills engelsmännen, som var samtidens mest avancerade folk, helt enkelt förbjöd den transatlantiska slavhandeln.

Det började alltså med den djärva idén att samhället och gemenskapen var människans eget val. Om samhället var människans eget ansvar, vad mer kunde hon då tänkas råda över? Se hur väl inte bara tanken på demokratin passar in, utan också det mänskliga intellektets erövringar inom vetenskapen och till och med den industriella revolutionen. Allt var ett resultat av att människan tagit kommandot över tillvaron.

Det slutar med att revolutionen börjar äta sina egna barn och där är vi nu. Tidigare fanns ändå rester av en aristoteliansk respekt för utomstående krafter som faktiskt fanns och människan inte rådde på, orkaner, farliga sjukdomar, naturlagar och biologi och till och med grammatiska principer och rättstavningsregler. Men postmodernismen respekterar inte sådant, för enligt den finns ingen sanning ty sanningen bestäms av människan, vilket numera inte betyder mänskligheten som helhet, utan varje människa för sig. Därför kan unga virrpannor på Södertörns högskola förklara att de i själva verket är katter och vill bli erkända som sådana.

Koppla detta till värdegrunden och föreställningen om allas lika värde oavsett kompetens och förutsättningar i övrigt så kan vi kanske utnämna katterna till sjuksköterskor så är den bristen avklarad.