När jag var framtidsforskare funderade jag mycket på hur utveckling går till och vad det var som gjorde marknadsekonomin så överlägsen socialismen. Jag kom fram till det som alla redan visste. Jag döpte de två utvecklingsmodellerna till spermiemodellen och månraketsmodellen.

Spermiemodellen innebär att miljontals försök lanseras och har man tur så lyckas ett. Nästan alla försök misslyckas men det gör ingenting för det görs ett oändligt antal nya försök hela tiden. Det finns ingen hejd på kreativiteten och initiativrikedomen. Så är det med mänskligt entreprenörskap. I ett folk finns hur många entusiastiska nydanare som helst bara de har och tar sig rätten till frihet. Det är trist att många misslyckas men själva skapelseförsöket lär vara behagligt.

Månraketsmodellen representerar motsatsen. Man gör bara ett försök och detta enda försök måste lyckas. Ett misslyckande är en katastrof. Därför måste man satsa oändliga resurser på att allt ska fungera. All energi går åt till detta enda försök. Det får inte finnas några avvikare, några tveksamma och tvivlande, ty sådana människor kan undergräva den enhetliga beslutsamhet och drivkraft som är en förutsättning för att raketen ska kunna skjutas iväg och förhoppningsvis också komma tillbaka.

Vad jag menar är att spermiemodellen trots sin sanslösa slösaktighet är mer effektiv än månraketsmodellen. Det är bara att räkna antalet lyckade utfall och jämföra.

När jag funderade på det där var det i huvudsak ekonomin jag hadei tankarna. Men jag tror att liknelsen kan stämma även för politiken.

När vi tänker politik tänker vi partier. Partier är månraketer. De kräver total lydnad och lojalitet och uppslutning kring projektledningens planer. Du kan inte släntra in i partiet från gatan och säga att partiet borde tänka utanför sin låda för då åker du ut. Ingenting får ifrågasättas. Månraketen har ett enda syfte, nämligen att ta sig till månen, och om du har minsta tvivel på det så är du en fiende till hela projektet och bör rätteligen motas bort.

Så är det med partier. De ska till Makten. (Den regeln har gällt i hela världshistorien fram till år 2014 då ett antal partier i Sverige, den så kallade oppositionen, slutade vilja utöva makt. Man vet inte vad detta beror på så jag bortser från saken.) Allt annat, till exempel politikens innehåll, är sekundärt och bestäms av omständigheterna, ungefär som färgen på astronauternas dräkter.

Det pratas mycket nu för tiden om att Sverige skulle behöva nya partier. Jag har själv spekulerat i de banorna. Det som talar emot är just att det är så oerhört jobbigt att bygga en ny månraket som kan fungera. Vad är det folk oroar sig för när det gäller sverigedemokraterna? Jo, just att de inte skulle kunna klara av att regera om de fick makt. Man vill inte skicka iväg en månraket med otränad besättning.

Jag undrar om vi inte i stället för, eller kanske i tillägg till, månraketsmodellen bör pröva den andra modellen som i det här fallet betyder att det ska myllra av politisk aktivitet, att alla ska med i det politiska samtalet. Det är bara den modellen som tillåter hela folket att medverka i stället för att titta på medan andra, någon sorts representanter eller ombud, förväntas göra stordåd till publikens nytta.

Jag tror att vi medborgare tillsammans kan göra underverk om vi gör som det är tänkt i en demokrati, nämligen träffas och uppriktigt och eftertänksamt stöter och blöter åsikter med varandra. Fram till nu har vi inte vågat av rädsla för att bli näpsta av månraketsfolket och bli kallade för rasister och fascister eller värdegrundsförnekare. Men det känns nu som om vi månad för månad håller på att vrida det vapnet ur händerna på motståndarna. Kolla här. Aftonbladet försöker den 14 augusti brunsmeta mig och kommentatorerna på den här bloggen. En del av det som står i artikeln är sant, en del hårdvinklat, annat fel. (Jag går inte i god för alla kommentarer även om jag släppt fram dem; det där är grannlaga.) Men det spelar ingen roll, det viktiga är att ingen bryr sig längre, inte jag heller.

Vi kan börja använda den demokratiska spermiemetoden och börja prata med varandra. Det finns en väldig kraft i en folkopionion som gradvis formulerar sig allt tydligare. Vi har alla möjlighet, kanske skyldighet, att medverka.

Hur gör man då? Tala med din nästa. Jag blev mycket imponerad av Jan Molin, som skrev följande kommentar till ett inlägg på den här bloggen:

Bra förslag MOAB. Men jag vill inte vara ensam. Vi måste bilda grupper av likasinnade på våra orter vi bebor. Sedan tror jag att vi som är pensionärer än så länge riskerar minst, dvs vi får vår pension även om vi tycker olika gentemot staten.

Vi måste således ”komma ut”, bli personer med namn. Jag heter Jan Molin och bor i Gamla Uppsala. Finns någon i Uppsala som vill ringa så mig gör det: 0705 88 74 84. Så kanske vi kan göra något tillsammans.