Man måste hålla huvudet kallt och tungan rätt i munnen när man ger sig in i en av de slirigaste samtidsfrågorna som existerar, nämligen välfärdsbrott eller rentav ”kvalificerad välfärdsbrottslighet”, vilket råkar vara titeln på en sjuhundrasidig statlig utredning i ärendet som presenterades i maj i år.

Problemet, säger jag på prov, är inte bara, eller ens i första hand, att folk skor sig på välfärdsstaten, utan att vi egentligen inte vet vad vi talar om, vilket sagda utredning förtjänstfullt påpekar. Det finns nämligen inga ”fasta eller entydiga definitioner av begreppen ekonomisk brottslighet, organiserad och systematisk brottslighet eller av vad som innefattas i begreppen välfärdssystem och andra närliggande skattefinansierade eller skattesubventionerade system [kursivt i originalet]”.

Vi tar ett exempel. Birgitta, 32, är jättetrött på chefen och beslutar att sjukskriva sig. Är det ett brott? Kanske, men om hon får diagnos på att hon gått in i väggen så är det inget brott. Sjukskrivningspengarna ligger där och väntar och det är Birgitta själv som bestämmer om hon ska ta dem. Om hon säger att den tilltänkta frånvaron är en hämnd på chefen får hon inte pengarna. Om hon säger att hon gått in i väggen så får hon dem antagligen. Är det ett välfärdsbrott om hon tar pengarna?

Det handlar om att staten hjälper folk att – om vissa förutsättningar är för handen – få tillgång till sin nästas plånbok. Staten skapar ekonomiska incitament som staten utgår från att folk inte tänker missbruka. Missbruka betyder att göra saker som ”det inte var tänkt” att man skulle göra.

En del incitament är kolossalt attraktiva. Statens årskostnad för assistensersättning, alltså betalning för att handikappade ska kunna anlita personliga hjälpare, uppgår till 30 miljarder kronor . Ungefär 15 000 handikappade delar på pengarna vilket blir två miljoner kronor per ”assistansanvändare” och år. (Jag tror inte min ögon och måste kontrollräkna flera gånger.) Här kan vi snacka incitament. Är det konstigt om Henrik, 29, gör upp med sin handikappade kusin att hämta pengarna, ge kusinens mamma några hundratusen för omhändertagandet och sedan dela resten lika? Henrik gör pappersjobbet för att få ut pengarna från Försäkringskassan (vilket inte är försumbart, det har jag kollat), och köper därefter en svart Mercedes Benz och glassar runt i stan med nedvevade rutor och i solbrillor. Skulle det vara ett brott? En läkare har intygat att kusinen är handikappad. Henrik är väl inte mer brottslig än Birgitta?

Men det var som sagt ”inte tänkt så” och därför blir vi upprörda. Hur kunde det bli på detta viset? Jag tror att det handlar om tre faktorer som samverkar för att driva nationen åt ett otrevligt håll.

Betänk, för det första, att det svenska välfärdssystemet byggdes för ett folk som hade starka mentala spärrar mot att ”ligga andra till last”. Så länge folk i gemen skäms för att hämta sin försörjning – eller kanske bara något litet bidrag – från nästan så gör det inte så mycket om staten utan särskilda kontroller öppnar andras plånböcker för envar. Man missbrukar inte sina möjligheter. De kulturella hämningarna är för starka.

Men det där har ändrat sig med tiden. När folk idag utnyttjar välfärdssystemen så upplever de inte att de ligger andra till last, vilket de ju faktiskt gör, utan att de utnyttjar sina rättigheter. Den som brukar sina rättigheter behöver inte skämmas. Och syndar man lite på nåden så är det nog inte så farligt. Det gör väl alla?

Förresten slirar staten själv. Länstidningen i Östersund beskriver ett annat slags ”välfärdsbrott”:

En annan typ av välfärdsbrott förekommer inom vuxenutbildningen, där utbildningsföretagen får ersättning per betygspoäng. Ju snabbare en elev går igenom en utbildning, desto mer pengar får företaget.

Men det är samma ordning som gäller inom de statliga universiteten. De får också ersättning efter antal utdelade betygspoäng. Samma ”välfärdsbrott”, om det nu är ett brott, utförs av välfärdsstaten själv.

Den andra faktorn är inflödet av personer från kulturer som aldrig blygts att blåsa staten. Man kan således, påstås det, söka asyl flera gånger och få en ny identitet varje gång och sedan utfå försörjningsstöd för var och en av identiteterna. Tricken är oändliga för den som vill maximera möjligheterna.

Den tredje faktorn är det välfärdsindustriella komplexet själv som uppmuntrar nyttjandet av dess tjänster genom alltmer lockande ersättningsnivåer och drar sig för det tröttande extraarbete som det skulle medföra att detaljgranska varenda utbetalning. För några år sedan skrev jag tillsammans med den numera avlidne journalisten Olle Rossander en bok om Försäkringskassan. Kassan hade ett utbetalningssystem som kallades Periodisk Utbetalning Med Automatik – PUMA – och syftade till att automatisera utbetalningarna så att tjänstemännen inte skulle behöva kontrollera mottagarnas ersättningsrättigheter varje månad. ”Vårt jobb är att mata puman”, förklarade tjänstemän som vi intervjuade.