Jag sitter med min tjej och tittar på ett nyhetsinslag om IS-återvändare: ”Varför tar ni tillbaka dem!?” säger hon frustrerad. Jo, hon säger ni, trots att hon kom till Sverige för snart 16 år sedan, för i likhet med många andra invandrare känner hon inte att hon kan påverka samhället på samma sätt som jag och andra infödda kan.

Hon bär emellertid, i likhet med många andra invandrare, på en passion angående vad som är rätt och fel som många infödda svenskar saknar.  Se bara på namnen hos många av de journalister som vågar avvika från etablissemangets ofta surrealistiska verklighetsbeskrivning, de är ofta utländska. De bär ofta på erfarenheter som vi fredsskadade svenskar saknar. Erfarenheter som gör att de vet att man inte kan ta fred, demokrati, frihet och grundläggande mänskliga rättigheter för givna.

Jag försöker förklara att vi svenskar ofta tycker synd om individer som ”hamnat snett”. ”Men det är ju ER det är synd om, fattar ni inte det!?. Det är ju ert land som förstörs, er befolkning som lider”, säger hon. Och visst vet vi att hon har rätt? För handen på hjärtat, visst vet vi att Sverige numera styrs av ett gäng amatörer som låter landet förfalla? De har vare sig adekvat utbildning eller kompetens.

Jag läser delar av polisförhöret med generaldirektören för Transportstyrelsen och slås av att hon så envist påtalar att hon inte visste eller ens hade kunnat veta bättre. Och hur hade hon kunnat det? Hon tillsattes knappast på grund av gedigna meriter lämpliga just för Transportstyrelsen utan av andra orsaker. För att det var hennes tur? Lojalitet? För att hon kände rätt personer? Hon var säkerligen kompetent i vissa avseenden, men uppenbarligen inte med rätt kompetens för just detta arbete. Tyvärr utgör hon inte något undantag, vi hade nyligen en inrikesminister som endast har en kurs i kriminologi på universitetet, vi har därutöver en utrikesminister och statsminister utan akademisk utbildning. Inte så konstigt kanske att resultatet blir som det blir. Eller att dessa personer -och vi som låter det hända – numera blir utskrattade utomlands.

Det som är mest påtagligt är kanske bristen på kunskap och vetenskaplighet, både beträffande migrationspolitiken och skolan och andra områden. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Många av våra politiker har inte innan sin politiska gärning visat sig ha något större intresse av högre studier. De får toppjobb ändå.

Frågan är väl främst varför vi accepterar detta. Varför går vi inte man ur huse, åker till Rosenbad, eller riksdagshuset (det är trots allt inte enbart sossarna som är ansvariga för förfallet) och kräver en förändring NU? Vad gör vi, konkret, för att förändra detta? Jo, det är val nästa år, men någon rejäl kursändring är ju inte i sikte då en överlägsen majoritet endast förordar marginella justeringar på en väg många av oss vet leder mot avgrunden.

Nog är vi skyldiga tidigare generationer, som har slagits för att du och jag ska kunna leva i frihet och välstånd, att visa att vi är beredda att stå upp för de värden vi tror på? För att inte tala om förpliktelsen gentemot våra barn. Alla människor må var lika mycket värda, men alla värderingar är faktiskt inte lika värdefulla om vi vill fortsätta leva i en västerländsk demokrati.

Vad väntar vi på? Vi är trots allt ansvariga inte bara för vad vi gör utan även för vad vi inte gör? När reser vi oss?

Du gamla före detta tysta, glädjerika sköna.

Lars Öhman, är 49 år och är beteendevetare. Han har alltid varit nyfiken på vad som får människor och samhällen att fungera, alternativt inte fungera. Den samhälleliga nyfikenheten har emellertid alltmer övergått i frustration och oro då han i likhet med många andra är övertygad om att Sverige är på väg åt helt fel håll. Ingen gillar att ha fel, men det är nog många som gärna har fel just i detta avseende.