Det står nog numera klart för allt fler medborgare att svensk polis, och även annan polis i Västeuropa, till exempel i Tyskland, är oförmögen att upprätthålla statens våldsmonopol i många av de så kallade utanförskapsområdena.

I varje sådant svenskt område bor flera tusen personer. Många arbetar, söker arbete, går på kurser och försöker inordna sig i det svenska samhället. Men det finns vissa – en minoritet – som begår grova brott, kastar sten på polisen och begår gruppvåldtäkter. Andra är terrorister, religiösa extremister, krigsförbrytare eller så kallade papperslösa. De vill inte arbeta, inte studera, inte lära sig svenska, inte integrera sig och hatar etniska svenskar. Många av dessa hånskrattar åt vår kultur och våra traditioner och vill att sharialagar skall gälla. Ovanpå detta finns muslimska moralpoliser som kontrollerar områdenas unga kvinnor och uppgörelser inom kriminella grupper.

Det är den första gruppen, de skötsamma som utgör en majoritet, som samhället abdikerat från. Det är deras bilar som brinner, deras ungdomar som dras in i kriminalitet och drogmissbruk, deras affärer som rånas och de som drabbas av våld och misshandel.

Hur kan samhället återta kontrollen över dessa områden? En sak är säker; görs ingenting kommer situationen att ytterligare försämras, områden kommer att bli minikalifat med växande kriminalitet, arbetslöshet och utanförskap. För att ändra på detta behövs massiva insatser av både polis, militär, hemvärn och sociala myndigheter. Men framförallt krävs politiskt civilkurage, en regering som är villig och bestämd nog att anta utmaningen, det vill säga att återinföra statens kontroll och därvid inte dra sig för att använda våld.

Här skissar jag på en plan för att återta kontrollen över utanförskapsområdena. För att göra detta bör vissa förberedelser göras. För att inte förvärra situationen i dessa områden bör gränserna tillfälligt stängas för ytterligare migranter, även anhöriga, och gränskontroller upprättas med hänvisning till Dublinförordningens regler att asyl söks i det första land man kommer till inom EU.

Det från PK-håll mycket kritiserade så kallade REVA-projektet bör återupplivas. Det betyder att polisen närsomhelst och varsomhelst kan begära ID-handlingar av alla (jfr kravet att visa körkort när man kör bil) som vistas på svenskt territorium. Det skall även vara straffbart att uppehålla sig i landet efter att asyl blivit avslagen, eller inte ens sökt. Svenskt medborgarskap borde kunna återkallas.

För att kunna sätta de tyngst kriminella i längre förvar måste den så kallade straffrabatten upphöra, det vill säga att alla brott skall läggas på varandra vid straffbedömningen. Bedragaren Madoff i USA fick till exempel häromåret 150 år i fängelse. Straffrihet för barn/ungdomar under 15 år borde också bort; det vore bättre att domstolarna får ta hänsyn till förövarnas ålder. Nolltolerans borde införas och alla brott lagföras. En spottloska i ansiktet eller tilltalet ”hordjävel” till en polis bör lagföras och straffas. Nattdomstolar skulle kunna inrättas så att de som grips under dygnet kan lagföras omedelbart och eventuell fängslas.

För att göra polisyrket attraktivt borde lönerna höjas, poliskåren utökas och antagningskraven höjas, inte sänkas. De poliser som lämnat yrket skall kunna lockas tillbaka med ett förmånligt engångsbelopp. I USA kan man kalla in nationalgardet. Något liknande skulle kunna införas i Sverige. Slutligen borde ett partiellt undantagstillstånd utfärdas för de områden man har för avsikt att gå in i. I Frankrike råder sedan en tid undantagstillstånd. Även mobilnäten i områdena borde kunna stängas av under tillslaget för att förhindra en snabb mobilisering via sms.

När allt, eller i varje fall en del, av dessa förslag är genomförda kan den operativa delen starta. 3 000-4 000 poliser, militär och hemvärn utrustade med pansarbilar, vattenkanoner, skyddsvästar, elpistoler, gummikulor, helikoptrar, ridande polis och polishundar måste mobiliseras. Till hjälp kan ett antal drönare utrustade med kameror kontinuerligt sväva i luften. Detta kan ske redan några dygn innan tillslaget, så att eventuella förberedelser till motstånd kan upptäckas och undanröjas. Det tilltänkta målet omringas och alla personer inom området kontrolleras genom att man går från hus till hus, lägenhet till lägenhet. De som inte kan identifiera sig omhändertas omedelbart. För detta syfte behövs ett antal bussar och i förväg upphandlade förvaringsutrymmen. Det kan röra sig om flera hundra personer, kanske flera tusen, som antingen har nekats asyl, aldrig sökt asyl, är efterlysta, är hemvändande IS-krigare eller allmänt så kallade papperslösa. De som gör motstånd, kastar stenar, använder glåpord, bränner bilar eller bildäck, grips.

Alla, även de som har ID-handlingar, borde fotograferas, tas biometriska prov på, fingeravtryck och DNA-prov och registreras. Anledningen till detta är att de med flera identiteter kan gripas. Dessutom bör alla felparkerade, oförsäkrade och/eller stulna fordon, många ”ägda” av så kallade målvakter, bortforslas.

De som gripits för brott, är IS-krigare, uppehåller sig illegalt i landet eller fått avslag på sin asylansökan, bör lagföras omedelbart med förenklat rättegångsförfarande på plats dit de förts. De som frivilligt vill låta sig utvisas bör ges generösa bidrag. De som vägrar får stanna i fängsligt förvar tills de kommit på bättre tankar. De länder som vägrar ta emot sina medborgare bör förlora sina SIDA-bidrag eller militär hjälp, till exempel Afghanistan.

Ett scenario som ovan är vad som behövs för att återinföra statens våldsmonopol i utanförskapsområdena. Därmed blir inte alla problem lösta, de socioekonomiska med arbetslöshet, moralpoliser, utanförskap och bidragsberoende finns kvar. Men i och med att de hundratals unga kriminella personer som genom hot och våld hållit områden under kontroll avlägsnats, kan samhället åter flytta in sina myndigheter; polis, kronofogde, försäkringskassa, arbetsförmedling, apotek etc samt vanliga affärer, ofta drivna av områdets invånare, åter öppna. Framförallt är det väsentligt att polisnärvaron blir permanent och omedelbar. Det bör inte vara möjligt för de som redan hunnit lämna området för tillslaget att senare komma tillbaka och återinföra sin kriminella kontroll.

Om inga fler flyktingar, inom en viss tidsrymd i varje fall, tillåts komma in i Sverige, och de som inte har rätt att vistas här (80 000 + enligt förre inrikesministern Ygeman) utvisats eller förvaras, kan invånarna i utanförskapsområden få en bättre tillvaro.

Ett återtagande enligt ovan blir en enorm utmaning, men en som ändå bör antas.

Lars Hässler är jur kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden runt-seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bland annat Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen då Lars blivit alltmer frustrerad över vart Sverige är på väg.