Följande rader ur dikten The Second Coming från 1919 av Yeats ska enligt The Wall Street Journal den 23 augusti 2016 ha citerats mer under sju månader det året än sammanlagt under de föregående 30 åren:

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Jag förstår att folk citerar dessa rader, för de ger så tydligt uttryck för vår tids stämningar. I varje fall stämmer det på mig. Gamla tankar och synsätt fungerar inte längre. Man måste tänka nytt och djupare. Eller som Marx skrev: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”.

Ta skolan som exempel. Jag börjar gradvis inse att dess misslyckanden inte bara, eller ens i huvudsak, beror på det som jag trodde så sent som för bara några år sedan, nämligen deklasserade lärare, bortskämda ungar och föräldrar som abdikerat från föräldrarollen. Det ligger något ändå mer fundamentalt bakom som har att göra med att vårt samhälle i ökande grad tillskriver staten och därmed politikerväldet magiska krafter.

Vad är egentligen utbildning? Jo, att ge hjälp på traven till dem som har ambitionen att höja sin kulturella nivå och har de mentala förutsättningarna för detta. Att höja sin kulturella nivå betyder i det här fallet inte bara att läsa Johan Ludvig Runeberg, utan att göra sig bekant med en del av det tänkande och de färdigheter som mänskligheten utvecklat samt att i sitt eget liv förmå att bruka och rentav förbättra detta arv. I grunden handlar det om att lära sig tänka.

En sådan utbildning är ansträngande, inte bara för läraren, utan framför allt för eleven. Eleven måste ådagalägga en hel del flit och beslutsamhet för att komma någonstans. Enligt principen att man kan leda en häst till brunnen men inte och så vidare så måste fliten och beslutsamheten växa ur elevens egna inälvor. Dessa nödvändiga förutsättningar för framgång kan inte inplanteras av ett skol- och högskoleväsende.

I det perspektivet framstår tanken på utbildning som nära nog en skyldighet, eller i varje fall ett hett önskemål från statens sida, som helt rubbad. Vad är det för mening att ge utbildning till den som inte vill, som inte önskar tillvarata sin rättighet att på skattebetalarnas bekostnad

utveckla sig själv som människa? Det finns bara, vad jag kan förstå, en enda tankefigur som kan motivera en sådan skyldighet, nämligen att staten kan fylla unga människor med bildning och tankeförmåga på samma enkla sätt som man tankar en bil. Staten har en jättelik tank med kunskaper som ska överföras till ungdomen så att ungdomen kan bli nyttiga skattebetalare. Skolan är som en gammaldags bemannad bensinstation där lärare för pumphandtaget till varje elev och pumpar full tank. Sedan far eleven iväg till arbetsmarknaden.

Detta är magi och vidskepelse, men det är så vi tror. Vi tror att ett land som Sverige kan hålla sig kvar bland jordens främsta länder bara staten med lock och pock tubbar tillräckligt många ungdomar att gå i skola och på universitet. Vi tror att bara staten tvingar illiterata migrantungdomar att gå i svenska skolor så kommer de att komma ut med full kompetens att betala det åldrande svenska folkets pensioner och äldreomsorg.

Till för ett halvsekel sedan var den grundläggande utbildningen en skyldighet medan all högre utbildning var en rättighet som i princip gällde för alla, men i praktiken bara stod öppen för dem som bedömdes förmögna att utnyttja chanserna. Alla voro kallade men få utvalda. Föreställningen om statens förmåga att trolla var ännu helt outvecklad. Tanken att grundutbildningen skulle vara obligatorisk var möjligen rationell eftersom staten ville fiska fram begåvningarna ur folkhavet och skolan var dess nät och det krävdes därför att alla ungdomar blev fast i nätet för att kunna bedömas och i förekommande fall upphöjas. Men de som gick vidare i utbildningen var redan bedömda och deras förmåga att tillgodogöra sig utbildningen berodde enbart på dem själva och därför, insåg man, skulle studentexamen för alla vara helt feltänkt.

Min slutsats är att en första och nödvändig förutsättning för att det ska bli ordning på den svenska skolan, alla nivåer, är att skolan bara ska behöva ägna sig åt elever som verkligen vill.