Tre teser av Olavo de Carvalho

Patrik Engellau

Brasilien har, till skillnad från Sverige, en hel hoper kultiverade, bildade och synnerligen underhållande professionella debattörer och talare som i allmänhet är universitetsprofessorer eller journalister vid sidan om. Dessa fyller YouTube med briljanta föreläsningar om samhälle, politik, filosofi, historia och sådant. En av dem är Olavo de Carvalho (vilket skulle betyda Olle Ek på svenska), en sjuttio års man som tycker att alla utom han själv är imbecilla och oavbrutet röker cigarretter och dricker Coca-Cola under sina anföranden. 

När Carvalho öser sitt förakt över brasilianska borgerliga partier förstår jag plötsligt Reinfeldtmoderaterna. Sjuttio procent av brasilianarna är konservativa, säger Carvalho, men det finns inga borgerliga partier. Det finns dock partier som är lite mindre statskramande än de andra och det är över dessa som Carvalho spyr sin galla. De går till val på motståndarens budskap – triangulera heter det på svenska – och när de vinner valet är de klavbundna eftersom de tränat så länge på motståndarens fraser att de inte hittar tillbaka till sina egna idéer. Deras maktlystnad är större än deras trohet mot sina ideal och det slutar med att de förverkligar motståndarens ambitioner.

En annan av Carvalhos teser – han har hur många som helst – fick mig nästan att ansluta mig till teorin om den bilderbergska globalistiska sammansvärjningen till främjandet av en världsregering. Carvalho vred bara ett snäpp på perspektivet och plötsligt framstod allt som så mycket troligare. Bakom de globalistiska ambitionerna, säger Carvalho, står inte i huvudsak George Soros och Rockefeller och motsvarande amerikanska miljonärer, utan de politiska eliterna i olika länder. Dessa är nämligen rädda för medborgarna och vill därför gärna ha en högre makt att skylla på och luta sig emot. På så vis blir eliterna mindre beroende av medborgarna, säger Carvalho och fortsätter med att påpeka att Europa redan kommit långt i denna process genom anslutningen till EU. De nationella eliter som fortfarande måste knäcka sina folk, fortsätter han, är USAs och Israels. Sedan är det klart.

I det perspektivet blir det tydligare varför Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf deltar i Bilderberggruppens möten. Med den teorin i bakhuvudet kan man också förstå varför Sveriges politiska elit går med på att lämna så mycket makt till EU att, som det påstås men jag inte har kontrollerat, hälften av all svensk lagstiftning består av till svenska översatta direktiv från Bryssel.

(Fast jag tror fortfarande att svensk politik bättre förklaras av politikerväldets humanitära stormaktsambitioner och det välfärdsindustriella komplexets intressen än av George Soros inflytande.)

En tredje tes, som jag tar med för att visa på bredden i de brasilianska tänkarnas repertoar, handlar om Platons akademi. Företeelsen organiserad utbildning för medborgarnas förkovran uppfanns och utvecklades i det antika Grekland, påpekar Carvalho (ehuru max 15 procent av befolkningen i Platons Aten var fria män och därmed medborgare). Utbildningen fick med tiden fyra stadier. Det första och historiskt sett äldsta var läs- och skrivträning vari även ingick att lära sig betydelsefulla litterära texter utantill i syfte att ge medborgarna gemensamma referenser. Det andra stadiet gick ut på att lära sig uppträda inför andra, till exempel spela citara (ett stränginstrument; fråga gärna herr Google), deklamera, delta i skådespel, sjunga, ägna sig åt retorik, det vill säga tala effektfullt inför publik. Det tredje stadiet, som representerades av Platons akademi, syftade till att lära studenterna argumentera. Det fjärde stadiet var Aristoteles lyceum, där ett vetenskapligt tänkande och förhållningssätt introducerades.

Det tredje stadiet – argumentationen – hanterades till en början, säger Carvalho, av ambulerande lärare som kallades sofister. Sofisterna verkar ha varit ett slags tidiga postmodernister, rentav moderna politiker. Wikipedia förklarar:

Sofisterna utgav sig själva för att vara lärare i dygd och vältalighet. Deras etik överensstämde med andan i deras kunskapslära. På samma sätt som sanningen är otillgänglig för oss människor så finns det inte heller något som är rätt i sig självt. Allt är rätt för var och en som han tycker är rätt. Allt som tjänar mina syften är tillåtet.

Platon tyckte detta var falskt och inrättade därför sin akademi där studenterna övades i den ”dialektiska” metoden. Alla som kan sin Hegel vet att detta innebär tes, antites och sedan syntes, det vill säga att någon säger något, någon annan påstår motsatsen och till slut hittar man en högre sanning som innefattar de två föregående delsanningarna.