En vårdag år 2011 lyfte planets hjul från startbanan på Marmal och jag lämnade Afghanistan. Jag kommer ihåg att jag kände lättnad. Under ett halvår hade jag fått många nya erfarenheter som fått mig att dra en dyster slutsats: Om jag till en början varit positiv till Afghanistans möjligheter till utveckling, så var jag vid missionens slut betydligt mer tvivlande. 

Framför allt hade jag lärt mig att det nog var svårt att finna två samhällen och två värderingskomplex som var så diametralt olika varandra som det svenska och det afghanska. Listan kunde göras lång där vi var varandras ytterligheter: Synen på utveckling kontra tradition, den extrema rasismen mellan olika folkgrupper, religionens roll i samhället, individens rätt, kvinnors och barns rättigheter, synen på auktoriteter, djurrätt, miljö, sexualitet, jämställdhet, korruption, våld, brott och straff… Jag var ärligt talat lättad över att få lämna Afghanistan, även om det smärtade att människor levde under sådana levnadsvillkor.

Idag anar jag att just olikheterna mellan de två samhällssystemen bidrar till att debatten rörande de demonstrerande afghanerna blir så skev. Gemene man vet lite eller inget om Afghanistan, och även om vi får höra om hur det är där så kan vi inte förstå eftersom vi saknar de nödvändiga referensramarna. De flesta jag diskuterat ämnet Afghanistan med har baserat sina övertygelser mer på en exotifierad bild av ”den noble vilden” än på krass verklighet.

I skrivande stund demonstrerar hundratals män på Medborgarplatsen i Stockholm. Många är hazarer med rötter i Afghanistan, men upp emot hälften av dem uppger nu att de aldrig själva satt sin fot i landet utan kommer från Iran. Ändå har de sökt asyl som afghaner och nätverket Ung i Sverige kräver nu amnesti även för dem som bedömts sakna asylskäl.

Av plakaten och intervjuerna att döma så hävdar de unga männen (och aktivisterna som stödjer dem) att de löper stor risk att dödas om de utvisas till Afghanistan. Tillbaka till Iran vill de inte heller.

Jag har mycket stor förståelse för att någon inte vill leva i Afghanistan – det skulle inte jag heller vilja göra. Om jag gjorde det skulle jag göra precis som demonstranterna på Medborgarplatsen och ta första bästa chans att lämna landet för en bättre framtid någon annanstans. Afghanistan är inte ett trevligt land att leva i, men för många handlar det nog inte främst om säkerhet utan om en genuin längtan efter ett bättre liv.

Det talas om ”talibaner”. Men de som vi i Sverige kallar talibaner är sällan de religiösa, extremistiska mördare vi föreställer oss, även om sådana finns. Istället rör det sig oftast om vanliga kriminella – droghandlare, knarksmugglare, rånare. Men lokalbefolkningen håller dem oftast i schack. Varje afghansk man äger ett vapen och hans heder är så knuten till innehavet av vapen att polisen inte ens avväpnar någon om han så placeras i arresten.

Norska myndigheter bedömer nu att endast två av 34 provinser är osäkra för allmänheten. Borgmästaren i tyska Tübingen, Boris Palmer, menar att avvisningar till Afghanistan kan ske eftersom det ur ett matematiskt perspektiv inte är våldsammare där än i exempelvis Chicago eller Brasilien. Borgmästaren har kritiserats, men inte motbevisats.

Men visst är Afghanistan ett oerhört farligt land – framför allt för kvinnor och barn. Kvinnor och barn är ägodelar vars liv bokstavligt talat vilar i mannens händer. Dock är det få kvinnor och barn som sitter på Medborgarplatsen, det gör istället män från familjer och sammanhang som varit tillräckligt ekonomiskt välbeställda för att investera i en resa till Sverige. De verkligt fattiga och de som verkligen har skäl att frukta för sina liv strejkar inte på Södermalm – de har fullt upp med att försöka överleva på plats i Afghanistan, och den kampen blir allt svårare ju fler progressiva afghaner som vänder Afghanistan ryggen.

Det är min övertygelse att den enskilt viktigaste faktorn för att Afghanistan ska kunna utvecklas, är att det finns afghaner på plats i Afghanistan som är villiga att förändra sina tankemönster, sitt samhälle och sitt land. Ingen annan kan göra det åt dem, det har de senaste decenniernas militära och humanitära insatser visat.

Det krävs unga afghaner som vill skapa något annat, något bättre än det som nu finns. Unga afghaner som utbildar sig, stannar och kämpar. Endast så kan landet om landet få bukt med kriminaliteten, barnadödligheten, kvinnoförtrycket, pedofilin, droghandeln, korruptionen, hälsoproblemen, missbruksproblemen och den religiösa extremismen.

Det behövs unga, progressiva, handlingskraftiga, förändringsbenägna, nytänkande, viljestarka, kapabla män för att förändra Afghanistan till ett land som faktiskt kan erbjuda sina unga en god framtid. Sådana män finns – men just nu sitter hundratals av dem på trappan vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Där gör de möjligen nytta för sig själva och de som kommer att följa i deras spår om de får igenom sina krav, men knappast för Afghanistans framtid.