Alla (nästan) visslade när jag var grabb.

Springschasen visslade bär han cyklade förbi. Ölutköraren visslade när han bar in sina backar till affären och när han fick hästarna att med ett ryck få fart på kärran. Vi grabbar visslade när vi gick eller stod tillsammans. Pappa visslade, och han visslade bra. Lärarnas värdighet tillät dem inte att vissla på skolgården, men jag tror de gjorde det hemma hos sig.

Varför visslar ingen nuförtiden?

Det här är ingen fråga för yngre generationer – eftersom de inte har upplevt det allmänna visslandet. Vi är alla inlåsta i den generation vi råkat hamna i. Jag tror denna tillhörighet är väl så viktig som de andra, de som man brukar idissla så ihärdigt: kön, klass, etnicitet, utbildning, även ålder. Den som upplevde Ingemar Johanssons VM-matcher har liknande erfarenheter av tiden och samhället – även om den ena kanske var dubbelt så gammal som den andre (till exempel 20 mot 40 år) vid tiden för dessa händelser.

Den som idag växer upp och blir en ung människa ser det som normalt att var och en är inlåst i sig själv, och i sin egen lilla skärmburna gemenskap. Det blir ett sätt att undvika den kontakt och de tillfällen till samspråk som annars skulle erbjuda sig. När jag under senare år mötte ungdomar på universitetet kunde man se hur skärmberoendet ökade med minskande ålder. På den ö där jag ofta vistas är det alltid de äldre och medelålders som samtalar – inte de yngre. De yngre är låsta vid sitt medföljande sällskap och sina skärmar.

Men varför visslar ingen?

Visst, visslandet skedde i ett annat samhälle. Vad var det för samhälle som tillät, som gjorde det naturligt att vissla? Ja, det var ett klassamhälle. Men det var inte värre än vårt. Det var däremot tydligare. Det innebar därmed att var och en visste sin plats. ”Här, med de här människorna hör jag hemma – inte där, med dem”.

Det gav en trygghet. Man hade fast mark under fötterna. Springschasen visste att han tillhörde en helt annan värld än de som han körde hem varor till. Det gav en frihet och trygghet. Han var inte beroende av dem. De möttes bara tillfälligt vid överlämnandet av varorna. Schasen kunde obekymrat vissla i det fina husets trappa.

Jantelagen rådde. Den anses vara något fult och förtryckande, därför att den förutsatte att man levde i enlighet med de normer och föreställningar

som rådde i det hörn av samhället man råkat hamna i. Men det gav också trygghet. Man visste vad som gällde. Det gav också, paradoxalt nog, ett slags frihet. Man visste att också alla andra lydde lagen. De hotade en inte. Man kunde röra sig fritt utan att riskera att bli huggen i ryggen (bildlikt talat).

Därför kunde man också vissla glatt. Det betydde: ”Här kommer jag. Jag har det bra. Det hör ni väl!”

Detta hade också en vidare, samhällelig innebörd. Utifrån det stadiga fotfäste man hade i sitt hörn av världen kunde man kritisera allt det som försiggick i andra hörn. Man behövde inte bli socialt utfrusen – de kritiserades reaktioner var inte farliga. De var ju några andra. Läroverksungar visste att de var annorlunda än folkskoleungarna, och det visste dessa också – vilket kunde leda till bråk. Men det var aldrig farligt. Det rubbade inte någons självuppfattning och föreställning om vilka man var och vad som gällde.

I dag är det helt annorlunda. I dag skall inga skillnader finnas – vilket alla inser är en lögn. I dag skall alla klara skolan lika bra, vilket är omöjligt. I dag skall alla kunna arbeta – trots att det för många är en omöjlighet att få ett jobb. Och det vet de om.

Hyckleriet är oändligt.

Jantelagens stränghet, som gav enkelhet och överblickbarhet, har ersatts av en flytande, oklar världsbild i vilken krav och möjligheter är diffusa och svårgripbara, därför att man påstår att det inte finns några gränser för den enskildes möjligheter.

Detta leder till osäkerhet, ängslan och försiktigt manövrerande. Om alla har samma, oändliga möjligheter blir alla allas konkurrenter och fiender.

Men denna förljugenhet har också direkta, politiska konsekvenser. Om alla har samma möjligheter och samma förutsättningar – hur skall man då kunna föra en realistisk skol-, arbetsmarknads- och bostadspolitik? Om alla förutsätts ha samma medelklassvärderingar, hur skall man då kunna ta till sig att det finns hedersmord, till exempel?

Allt detta genomskådar alla – även om vissa av rent egenintresse låtsas att kulissen är verklighet.

I en tillvaro så förljugen blir det farligt att ifrågasätta också de mest bisarra föreställningar. Varje liten sakfråga, som enkelt skulle kunna beskrivas och åtgärdas, kan nu bli farlig därför att den kan rubba denna låtsasvärld och därmed avslöja den förda politiken. Allra tydligast syns detta när svenska feminister blundar inför en verklighet som brutalt avslöjar deras föreställningar. Det är inte svenska män som står för

ökningen av sexualbrottsligheten och det är inte svenska män som dödar sina systrar och döttrar för att skydda familjens och ättens heder. Men dessa helt klara sakförhållanden kan de inte acceptera. Deras föreställning säger ju att alla är lika. Varje man är alltså lik alla andra män.

I denna värld måste man skydda sig, ligga lågt och värna sina egna intressen. Ingen vill ta risken att avslöja det glapp han i sitt hörn ser mellan verklighet och rådande föreställningar om verkligheten. Det kan straffa sig. Den politiska korrektheten är den osäkres tillflykt för att skydda sig i en flytande, svårgripbar värld.

Vem törs, och vem har lust att vissla i en sådan värld?