Samhället är enastående konservativt i bemärkelsen att institutionerna inte vill ändra sig i annan bemärkelse än att de ofta vill bli större och större kopior av sig själva. Myndigheter är som ryska dockor som varje år får ett nytt skal som är precis likadant som det föregående, bara större.

Om det nu kommer nya politiska ledare som vill något annat med staten än att den i lugn och ro ska få fortsätta den invanda tillväxten så blir det problem. Staten gör motstånd mot nyheterna. Den lyssnar inte på nya direktiv. Den låtsas inte förstå. Den misstänker att nyheterna är olagliga och att den därför själv skulle begå lagbrott om den lydde.

Det blir bråk mellan det nya politiska ledarskapet och deras apparater. Jag tror att sådant bråk i vissa lägen är oundvikligt. Att vi i Sverige inte är vana vid sådant beror på att vi sedan andra världskriget haft kontinuerlig ekonomisk tillväxt och samsyn mellan alla partier om vad apparaterna förväntades göra, nämligen växa lite år för år.

Sedan ett par år tillbaka är omständigheterna annorlunda. ”Samma procedur som förra året”-strategin har kommit till vägs ände. Detta är, vad jag kan förstå, inget politiskt ställningstagande, utan bara ett erkännande av den faktiska situationen. Det kommer att bli bråk.

Kanske kan Sverige av andra länders erfarenheter lära något om hur sådana bråk kan gestalta sig. Men då måste vi inta rollen av iskalla iakttagare och inte falla för frestelsen att bli aktivister för den ena eller den andra sidan.

President Trump vill vända upp och ned på en hel del i USAs förvaltning, exempelvis högsta miljömyndigheten Environmental Protection Agency. Man kan tycka vad man vill om det, men han har något slags mandat från folket. EPA och andra myndigheter som är utsatta för presidentens försök till nyordning gör byråkratiskt motstånd och utomstående aktivister mobiliseras. Trump försöker själv mobilisera sina egna aktivister, läs väljare, med hjälp av Twitter. Det otäcka är att de politiska motsättningar som USA vant sig vid att hantera i demokratisk ordning och på ett civiliserat sätt i kongress och domstolar nu urartar till gatuslagsmål mellan rasande medborgargrupper.

I Polen ser spelet lite annorlunda ut. Landets domarkår lär vara ett skrå som utnämner sig själv och som överlevt sedan kommunisttiden. Enligt uppgifter som jag inte kan garantera har detta skrå med tiden blivit alltmer korrupt exempelvis i bemärkelsen att det utser barn och släktingar till nya positioner inom rättsväsendet. Regeringen vill att folkvalda

politiker ska ha något att säga till om vid domartillsättningar. Den föreslår därför ett, vad jag begriper, rätt balanserat system, ungefär som i USA, där parlamentet ska godkänna åtminstone högre domare. Att Polen skulle gå så långt som i Sverige, där regeringen har fullständig kontroll över domarna, har aldrig kommit på fråga.

Så den polska djupa staten protesterar och får av för mig obegripliga skäl stöd av EU som upprört påstår att Polen inte längre skulle vara en rättsstat om politikerna fick något att säga till om. Med den typen av argumentation skulle Sverige aldrig släppts in som medlem i EU. Men det handlar inte om principer och logik, det handlar om etablerade maktgrupper som värnar om sina positioner.

I Sverige har vi just nu en absurd och oroväckande situation där kampen mellan en gammal etablerad ordning och ett gäng nydanare pågår inom regeringen. Vilka är nydanarna hos oss? De är inte alls som Trump och den polska regeringen, utan de är sådana som statsråden Fridolin och Fritzon, som demonstrerar mot svensk lag, mot svenska myndigheter och domstolar och tycker att påstått afghanska ensamkommande ska få stanna i Sverige trots upprepade beslut om motsatsen från svenska myndigheter och domstolar. Fridolin och Fritzon är för svenska myndigheter vad Trump är för EPA.

Statsrådens aktion pågår samtidigt som statsminister Löfven slår fast att svensk lag gäller och att den som dömts till utvisning ska utvisas. Här spelar statsministern samma roll som EPA och den polska domarkåren. Ideologiskt verkar det omvända världen, men det handlar inte om ideologi, det handlar om makt och det är samma spel i alla de tre länderna.

Den svenska situationen är oerhörd. Vi har en regering i fejd med sig själv, inte över en struntfråga om någon budgetmiljard, utan över demokratiska fundamenta, nämligen om svensk lag ska gälla i Sverige. Om Fridolin och Fritzon inte tycker det, vilket må vara dem obetaget, bör de genast lämna regeringen eller avsättas. Att statsråd demonstrerar mot sin egen regering är ofattbart.