Rubriken handlar om mig och dig. Jag är överklassideologen och du kanske deltar i väckelserörelsen. Allt enligt skribenten Mikael Nyberg i Aftonbladet.

Det vore fel av mig att förneka att jag åtminstone delvis blir smickrad av den bild Nyberg tecknar. Apropå de förslag om ny politik som min tanke- och handlingssmedja Stiftelsen Den Nya Välfärden – som totalt kostat våra  tiotusentals stödföretagare en struntpeng om något tiotal miljoner kronor om året – säger han att ”[b]orgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen”. Det är stort. Tack, Mikael, för de erkännsamma orden, men du överdriver vår insats. Det var idéer som låg i tiden. Vi bara såg till att de fick form och fason och kom på papper.

Jag är också ödmjukt erkännsam gentemot Mikael Nyberg för att han fattat att jag hela livet igenom velat starta ett slags väckelserörelse. Kanske har han inte riktigt besvärat sig med att fundera över vad väckelserörelsen handlar om. Han menar att min största ambition med ”systemskiftet” – ett uttryck som jag aldrig egentligen gillat – har varit att djävlas med svenska folket, vilket nu stött på patrull: ”Systemskiftet har kört fast i folklig motvilja mot växande inkomstklyftor, förslumning av arbetslivet, sönderfallande infrastruktur och vinstjakt inom vård och skola”.

Den väckelse jag vill se handlar tvärtom om att uppmärksamma och bevara de attityder och värderingar som en gång gjort Sverige till ett föredöme och som jag upplevde som snorunge på 1950-talet. Sverige var ett homogent och lite tråkigt land – kanske som Schweiz är nu – med en fantastisk anda av solidaritet och gemenskap. Det kändes likadant i alla samhällsklasser. När Per-Albin Hansson talade om Folkhemmet slog han an strängar som alla kände igen och vibrerade i takt med, även den överklass som inte riktigt gillade vad som pågick. Överklassen, den tidigare härskande klassen, visste inte om den i första hand var svensk eller om den i första hand var överklass. Därför förlorade den sitt inflytande. Arbetarrörelsen, däremot, visste vad den var, nämligen både svensk och arbetarrörelse, och därför fick den förtroendet att styra Sverige.

Nu är det andra bullar. Nu har vi en ny och annorlunda överklass som jag inte tillhör vad Mikael Nyberg än påstår. Dagens överklass består av politikerväldet och ledarskapet inom det välfärdsindustriella komplexet, PK-sekten.

Min väckelserörelse, i den mån den finns, handlar om att återuppväcka de gemensamma värderingar och attityder som en gång dominerade i medelklassen, gråsossesverige och till och med, fast delvis motvilligt, i överklassen, och som la grunden för Sveriges enastående succé.

Nationalsången känns för första gången i mitt liv inte nattstånden, utan tvärtom synnerligen relevant:

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad Du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

De fornstora dagarna avser inte längre 1600-talet, som jag trodde för femtio år sedan, utan just den tiden för ett halvsekel sedan när Sverige var ett välskött och välfungerande internationellt föredöme.

Är det en omöjlig och reaktionär ambition? Det tror jag inte alls. Den är visserligen svår att förverkliga, men den är långt mer trovärdig och önskvärd än politikerväldets strävan att göra vårt land till hela världens socialbyrå.