En del som skriver och kommenterar här är något till åren komna. Det märks inte minst på hur långt de personliga minnena går tillbaka. Lång livserfarenhet i kombination med ett kort personligt perspektiv på framtiden.

På några undantag när råder det stor samstämmighet om vad framtiden, i synnerhet Sveriges, bär i sitt sköte. Den värld vi levt i sedan barnsben håller på att förändras med förfärande fart.

Men, när allt kommer omkring, varför bry sig, med tanke på den korta tid vissa av oss har kvar? Varför inte njuta av livet så länge det går och strunta i vad som kommer sen? Jag ställer den frågan utifrån en agnostisk ståndpunkt. När livet är slut så är det slut. Då finns vi inte mer, det är bara att acceptera.

Ändå verkar nog många bry sig. Det visar bland annat engagemanget på den här bloggen.

För några år sen kom jag över boken ”Death and the Afterlife” av Samuel Scheffler, en amerikansk filosof (Oxford University Press, New York 2013, ISBN978-0-19-998250-9). Med i boken finns kommentarer av några av hans kollegor.

Som utgångspunkt ställer Scheffler den retoriska frågan om hur ”vi”, det vill säga många, kanske flertalet, men givetvis inte alla, kommer att reagera på följande domedagsscenario: ”Föreställ dig att du visste att du skulle leva ett normalt liv fram till din naturliga död, men att jorden skulle gå under 30 dagar efter din död genom en oundviklig kollision med en asteroid. Hur skulle vetskapen om detta påverka dig under den återstående delen av ditt liv?”.

Författaren har inte gjort någon enkät för att få svar. I stället fortsätter han med ytterligare frågor och funderingar. Den första: ”Skulle du känna dig påverkad av den utsikten?”

Schefflers uppfattning är de flesta knappast skulle svara att det inte angick dem vad som händer efter deras död. I synnerhet med det perspektivet framför ögonen. Jag har lätt att hålla med.

Att påverkas av något som vi inte kommer att uppleva personligen visar att det som sker efter vårt frånfälle kan ha betydelse för oss. Scheffler menar att den första, generella reaktionen på budskapet om den oundvikliga katastrofen, som ändå inte kommer att drabba den som dör i förtid, torde vara djup bestörtning. Den initiala bestörtningen torde så småningom ge vika för insikten om vad katastrofen konkret betyder: personer vi älskar skulle dö, föremål – i bred bemärkelse – som vi uppskattar skulle gå förlorade för evigt. Men det är inte enbart fysiska personer och föremål som skulle drabbas, men även vår sociala sfär, vår kultur, vår närmiljö, vårt sätt att leva, vår värld.

De som reagerar med bestörtning på något de vet att det inte kommer att drabba dem själva sätter således värde på något de inte kan uppleva själva. Scheffler betecknar dessa värden som icke upplevbara (nonexperientalist values). Med andra ord har våra värderingar en icke upplevbar dimension.

En helt annan attityd till domedagsscenariot skulle kunna vara att så neutralt som möjligt summera effekterna, att kvitta det onda mot det potentiellt goda som katastrofen kunde föra med sig. Exempelvis slutet på allt mänskligt lidande. Inga fler folkmord, slut för evigt för förtryck och misär. Scheffler tror dock inte på detta som seriöst alternativ. Han menar att få av oss skulle ägna sig åt att avväga för- och nackdelarna mot varandra för att eventuellt balansera konsekvenserna. Det talar för att våra värderingar oftast inte går hand i hand med vad som synes ge bäst resultat objektivt sett. Våra värderingar har således en andra, en icke konsekvensstyrd dimension (nonconsequential values).

För det tredje menar Scheffler att det faktum (visserligen en hypotes, men en lättförståelig sådan), att man kan förutse en skräckslagen reaktion på den annonserade, men oss själva inte drabbande, katastrofen, innebär att våra värderingar även innefattar en tredje, konservativ dimension (conservative values).

Schefflers hypotes är således att många människor ser på det som händer bortom sin egen död inte med neutral likgiltighet utan med ett personligt engagemang.

Hur skulle då vetskapen om skräckscenariot påverka vårt återstående liv? Scheffler menar att det är uppenbart att många aktiviteter och livsval då förlorade sin mening, i synnerhet aktiviteter med en längre tidshorisont. Exempelvis att sätta barn till världen som kommer att gå en bråd död till mötes. Att engagera sig i någon som helst långsiktig verksamhet. Allt skulle ju ändå ta slut 30 dagar efter vår död.

Katastrofscenariot som konstruktion sätter frågan om vår inställning till det som händer efter vår död på sin spets.

Om vi återgår till den reella världen så är vår och påföljande generationers framtid är höljd i ett töcken. Men avsaknaden av skarpa konturer ändrar inte vår inställning principiellt när vi ser på ändligheten av vår existens och tiden bortom den. Skillnaden är enbart att problemen inte accentueras lika drastiskt och därmed förflyttas till det undermedvetna.

När man väl tar sig tid att fundera på det egna livets ändlighet grips man av insikten, att man efter sin bortgång inte längre förmår att påverka skeendet. Vi kan inte längre hjälpa de människor som står oss nära. Vi kan inte längre skydda den kultur och det samhälle, den värld, som vi älskat att leva i. Samtidigt som vi efter vår död kommer att leva kvar genom det samhälle vi har varit med att bygga, förvalta och värna, genom minnen hos andra människor som kommer att överleva oss. Hur bråd den enskildes död än kan vara i fysisk bemärkelse, så ger vetskapen tröst om att livet kommer att fortsätta i kommande generationer tröst. Vår existens är en förutsättning för deras. Därmed lever vi vidare i dem och deras värld.

Det kan sägas var huvudkonklusionen i Schefflers bok.

Det finns anledning att bry sig.

Gerhard Miksche har varit docent i organisk kemi vid GU, universitetslektor vid LTH, avdelningsdirektör vid Styrelsen för teknisk utveckling, chef för AB Astras patent- och varumärkesavdelning. Han är numera patentombud och konsult inom immaterialrättsområdet i eget företag sedan 1991. Med intressen långt utanför naturvetenskapen, såsom historia, dagspolitik och framtiden.