Allt är inte politik, särskilt inte i kräfttider. Men såväl inrikes- som utrikespolitik inger onekligen viss oro. Vi lever i förvirringens tid.

I USA finns en president vars ledarstil skrämmer. I EU synas grundvärdena när rättsstaten hotas i Polen och Ungern samt Storbritannien beslutat lämna Unionen. I Frankrike har euforin över valet av Macron i våras nu lagt sig, och de bekymmer som möter varje fransk president som vill reformera arbetsmarknaden plågar nu också honom; de militanta fackföreningarna har utlyst strejk till den 12 september. Endast Tyskland erbjuder en lugnande anblick och förhoppningsvis blir Mutti Merkel återvald den 24 september.

Östersjön, en gång ”vårt innanhav”, seglar upp som en potentiell konfliktzon med ett Ryssland redan i krig i Europa. Höstens militärövningar är en bister påminnelse om realiteter. Socialdemokratins vägran att diskutera NATO-medlemskap, men med täta band till USA och övriga NATO, leder till att vi riskerar att få det sämsta alternativet: av Ryssland upp-fattad som NATO-allierad men utan den garanti till bistånd som ett medlemskap ger. Och en vilade resolution i FN, till synes stödd av Sverige, om kärnvapenfrihet riskerar att stänga dörren för NATO-medlemskap, om vi tillträder en konvention i frågan. Är det S avsikt eller är det bara naiv fredsrörelseokunnighet i Maj-Britt Theorins fotspår?

Kommissionen har startat en debatt om EUs framtid, en debatt som hittills mötts med öronbedövande tystnad i Sverige. Vi är de ovilliga européerna, och har traditionellt tagit rygg på Storbritannien i EU-frågor och skyr en principiell diskussion om federalism/konfederalism. Svenskar kramar hellre FN än EU och riskerar att hamna i B-laget när storebror Storbritannien lämnar.

Här hemma har Transportstyrelseeländet inrikespolitiskt överskuggat allt annat. Saken kommer att plåga regeringen under resten av mandatperioden. Minoritetsregeringens svaghet överskuggas enbart av oppositionens kraftlöshet.

Som allmänborgerlig väljare är det en plåga att notera bristen på handlingskraft och hur alliansbygget nu förefaller falla isär. Moderaternas sökande efter en förlorad själ alltsedan valförlusten 2014 har lett till en stundtals förvirrad debatt om liberalism och konservatism. Med SD i spel har statsvetarna hittat nya ideologiska mönster bortom vänster och höger: GAL-TAN (Grönt/Globalt, Alternativt och Liberalt mot Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistisk) och föreställningen om tre block i svensk politik etablerat sig. Som tillhörande Sur-högern – DN:s ledarsidas rubrik i pappersutgåvan i vad som i den digitala utgåvan mildrades till ”Dysterhögern” – ser jag med bekymmer på utvecklingen.

Och, nej, SD, allt är inte relaterat till migrationspolitik. Polisens oförmåga att utföra sitt uppdrag är av strukturell art, där passiviteten hos Allians-regeringen 2006 – 2014 lade grunden. Försvarets brister, en annan synnerligen sviktande kärnfunktion, har också sin egen förklaring i en lång tids försummelse. Skolan och sjukvården, två av välfärdsstatens flaggskepp, uppvisar klara förfallstendenser. Den senare borde befrias från sin politiskt/byråkratiska landstingsöverbyggnad, men inget parti verkar längre ha ”avskaffa lands-tingen” i programmet. Det gemensamma partiövergripande intresset att be-vara uppdrag tycks ha tagit över.

Kommer borgerligheten att kunna kraftsamla inför valet och erbjuda genomarbetade förslag till lösningar på de många samhällsområden, där det är lätt att identifiera brister, gripa regeringsmakten och genomföra dem? Uppvisningen i fråga om misstroendeförklaringen är ett lackmustest. Den samlade alliansens karska uppträdande dag ett följdes av en statsminister dag två, som visade att förhandlingsutspel är något i vilket han har övning och färdighet. Genom att gå med på yrkandet till två tredjedelar blottlades att alliansen inte tänkt igenom sin karskhet. Tanken gick den 27 juli till december 2014 då statsministern lade hotet om extra val på bordet och fick alliansen att avstå från att nyttja ett parlamentariskt övertag i riksdagen i en önskan att undvika nyval och isolera SD. Trots att det olycksaliga DÖ-avtalet sagts upp, lever det i praktiken kvar. Oenighet om huruvida parlamentariskt stöd skall sökas hos SD splittrar alliansen. M och KD förefaller beredda till det, medan L och C är bestämt emot. S har fått sin gåva: borgerlig splittring. Att återta gåvan ur S hand genom att växla upp alliansen till parti förefaller längre bort än någonsin. Partismen verkar segra och KD och borgerligheten i stort kommer att förlora; med SD i spel kommer moderata taktikröster troligen att torka in och KD löpa en stor risk att åka ur riksdagen.

Givetvis är det statsministern som bär det yttersta ansvaret för Transportstyrelseeländet och borde avsättas efter misstroendeförklaring. Men den borgerliga oenigheten om vad som skall hända därefter garanterar att han sitter kvar. Som Surhöger är valet mellan att låta S sitta kvar i minoritetsställning och att alliansen bildar regering lätt. Vill SD stödja en sådan regering må par-tiet göra det. En borgerlighet som rynkar på näsan åt parlamentariskt stöd när det erbjuds vill helt enkelt inte ha regeringsmakten. S skulle inte tveka som det dokumenterade maktparti det är.  Vad som nu denna sommar och under kommande riksmöte utspelas i hägnet av Transportstyrelseeländet är egentligen bara en generalrepetition inför vad som kan hända efter valet 2018. Opinionsläget kommer med stor sannolikhet att vara i huvudsak oförändrat, även om varje ny mätning kommer att analyseras med lika stor omsorg som romerska augurer läser inälvor, och tiondelar upp eller ner ges stor betydelse.

Svensk politik har tre block och två slår det tredje. Splittras det borgerliga blocket, vilket S hett önskar, sitter S säkert i regeringssadeln. Och får man tro alliansen, som med stöd av SD fått igenom hundratals (verkningslösa) tillkännagivanden i riksdagen, och dess olika allt hesare och upprörda företrädare vore det en stor olycka för landet. Denne representant för Surhögern håller med men är förvirrad. Kan det vara så att borgerligheten inte menar vad den säger? Vad skall en stackars väljare tro? Är det inte en alliansregering som gäller? Eller kommer L och C att lockas över och vara stödhjul åt en skadskjuten statsminister?

Min lokala augur som studerar insidan på döda makrillar kan kanske ge svar. Några samstämda besked från Alliansen tycks nämligen inte vara för handen. Kanske blir det bättring efter rötmånaden.