I mars 1979 var jag inbjuden att presentera en uppsats inför ett internationellt seminarium som hette just Överlevande misslyckanden. Det var mycket ärofullt. Initiativet till seminariet hade tagits av den kreative docenten Bo Persson. Bo hade kommit på att det faktiskt är viktigt att förstå hur uppenbara och långsiktiga misslyckanden som Sovjetunionen – som vid det laget hade ungefär tio år kvar – och överljudspassagerarplanet Concorde ändå kunde fortsätta.

Min uppsats handlade om u-landsbiståndet som veterligen inte hade haft någon framgång någonstans vilket aldrig lett till någon omprövning utan tvärtom till nya, ännu djärvare satsningar. Det här gäller inte bara den svenska u-hjälpen, sa jag. Problemet är inte oskickligt genomförande, problemet är i stället hela idén att en nation kan hjälpa en annan nation genom att göra den andra nationens jobb åt den.

Min förklaring till misslyckandets överlevnad var att det nästan undantagslöst i hela världen var biståndsorganisationerna själva, till exempel Sida, USAID och UNDP, som utvärderade vad de gjort och därför regelmässigt kom fram till att resultatet var precis så bra som man kunde önska sig samt att det behövdes mer resurser för nya satsningar. Så här skrev jag:

En av de teser som drivits i denna uppsats är att det är svårare för en organisation att förändra sig än att definiera om världen. Det finns med andra ord två metoder att upphäva ett misslyckande: den ena är att förändra det beteende som orsakat misslyckandet; den andra är omtolka och beskriva misslyckandet som en framgång.

Sedan jag så pedagogiskt hade förklarat dessa mekanismer hade man förstås förväntat sig att regeringar världen över skulle inrätta nyordning inom biståndet och låta det utvärderas av oberoende bedömare i stället för av biståndsorganisationerna själva. Men så fungerar inte världen. Det är därför Bo Perssons seminarium var så angeläget. Det hade kunnat upprepas i år igen med samma uppsatser och fortfarande vara lika relevant.

Så går det några år och insikten om biståndets strukturella – det betyder ”inbyggda” eller ”medfödda” på modern svenska – misslyckande blir så uppenbar att den år 2015 förhärligas med ett Nobelpris i ekonomi till skotten Angus Deaton, som i sina böcker förklarat just detta. Gissa om insiktens upphöjelse till vetenskaplig sanning har påverkat den praktiska biståndshanteringen. Såklart inte. Den lufsar på i de gamla spåren.

Nu ska du inte tro att Sanningen om biståndet bara gäller biståndet. Den gäller all anslagsfinansierad verksamhet där de myndigheter som själva ansvarar för tjänsteproduktionen också är de som bedömer resultatet av sina ansträngningar, vilket i praktiken betyder nästan all offentlig verksamhet.

Jag tror att detta är en samhällsvetenskaplig järnlag. Anslagsfinansierade organisationer kan inte ändra sig hur mycket de än misslyckas. Deras enda strävan är omsättningsmaximering. De är besatta av en drift att bli allt större kopior av sig själva. De vill göra samma sak flera gånger och i allt större skala. Dåliga resultat omdefinieras till framgångar. Vadå, tänk på hur svårt vårt uppdrag är! Med tanke på vilka vi har att göra med så är våra sociala insatser enorma framgångar! Vi håller på med långsiktiga satsningar, Rom byggdes inte på en dag!

Lars Åbergs bok om Framtidsstaden Malmö är en tokrolig skildring av hur de kommunala myndigheterna årtionde efter årtionde hela tiden genomför nya sociala projekt som är kopior av de sociala projekt som just misslyckats. Nyss hade Dagens Nyheter en artikel som ånyo illustrerar fenomenet, nu med sidobelysning i form av en extern utvärdering som de ansvariga inte tänker bry sig om.

Det handlar om att Stockholms kommun sedan 2013 har försökt hjälpa unga kriminella att lämna sitt träsk. ”Genom samordning mellan myndigheter och med hjälp av lotsar skulle varje kriminell ungdom få en skräddarsydd väg ut från den kriminella banan.”

Det har gått jättebra om man frågat de ansvariga myndigheterna om resultatet. ”… rapporteringen [har] varit nästan uteslutande positiv. Såväl medier som myndigheter har hyllat samarbetet som en mirakelkur mot gängkriminalitet… miljonerna rullar in oförtrutet till projektet.”

Nu har emellertid Stockholms universitet utvärderat verksamheten och kommit fram till ”en nedslående slutsats: Det finns inga resultat som stödjer tesen att projektet har fått några påtagliga effekter på deltagarnas brottsaktivitet”.

Men socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP) ser ingen anledning att ompröva verksamheten bara för att den inte fungerar: ”Verksamheten behövs, det är inte lätt att arbeta med svårt kriminellt belastade människor. Men att arbetet är svårt är inget skäl till att inte göra det”.

Det överlevande misslyckandet Sovjetunionen gick inte att reformera utan fick hålla på tills det gick i konkurs. Concorde-projektet gick inte att lägga ned trots enorma ekonomiska förluster på grund av engelskfransk statsprestige och därmed åtföljande statsanslag. Först när ett av planen kraschade och alla ombordvarande dog kom anslagsförtrollningen av sig och misslyckandet befriades från fortsatt överlevnad.

Jag fruktar att alla vi som när ett hopp att den svenska välfärdsstaten ska gå att reformera kommer att bli besvikna. Om järnlagen klipper till så är sammanbrottet den enda, men ack så besvärliga, vägen till den uppryckning som behövs.

Jag tror detta är innebörden av den lite mystiska företeelse som kallas ”the deep state”. Om politiker får för sig att på allvar vilja förändra de statliga organisationer och apparater som de är satta att härska över så gör myndigheterna motstånd. ”The deep state” slår tillbaka. President Trump har råkat ut för detta. Att han krigar mot sina apparater verkar uppenbart vilken sida man än sympatiserar med. Apparaterna mobiliserar all makt de har mot presidenten och presidenten försöker mobilisera folket genom att twittra till det. Det är både otäckt och storslaget och spännande.