Allt oftare uppfattar jag debatten i Sverige som ett förskolebarn som vädjar till vuxenvärlden om gränssättning. Att läsa debattartiklar i svensk press påminner om att se en fyraåring som drar en katt i svansen: Hur hårt kan jag dra innan någon säger ifrån? Så här hårt..? Så här..? Eller så här..?

Den senaste (men förmodligen inte sista) debattartikeln som fått mig att ta mig för pannan och undra om det finns någon vuxen, tillräknelig individ som tar ansvar för publicerat material på redaktionerna är debattartikeln med titeln: ”Så blev vit mjölk en symbol för vit makt” med underrubriken: ”Kopplingen mellan vithet och mjölk har återigen blivit aktuell” som faktiskt publicerats i Aftonbladet.

Texten inleds med konstaterandet: ”Mjölk: få saker har varit så centrala för det västerländska samhället som mjölk och mjölkdrickande. Mjölk är ett av världens mest reglerade födoämnen, ett livsmedel som mer än de flesta andra präglats av sociala, kulturella och politiska normer. Ett exempel är hur mjölk och mjölkdrickande sedan åtminstone det sena 1800-talet har använts som en symbol för rasbiologisk renhet och vit överlägsenhet.” Läsaren erbjuds guldkorn som: ”De föreställningar om den vita kroppens perfektion som speglas i mjölkdrickande, kan spåras tillbaka till den genetiska mutation som ligger bakom många nordeuropéers förmåga att tillgodogöra sig mjölk som vuxna.”

Eller vad sägs om: ”Däremot har mjölk och mjölkdrickande historiska kopplingar till rasism och förtryck av rasifierade, där mjölken använts som symbol för idéer om vit överlägsenhet.”

Läsaren får även veta att komjölksdrickande sedan mer än 100 år tillbaka utgjort normen i den västerländska kulturen. Att det även utgjort normen i många afrikanska kulturer nämns dock inte.

Bakom denna text står två akademiker. Tobias Linné är doktor i sociologi vid Lunds universitet och grundare av Lund University Critical Animal Studies Network (jodå, det finns ett sådant!) och Iselin Gambert är gästforskare i kritiska djurstudier (!) vid Lunds universitet.

Men texten om mjölkdrickandets kopplingar till rasism är inte unik på galenskaps-skalan. Filosofen Peter Boghossian och matematikern James Lindsay lyckades tidigare i år publicera den fullkomligt påhittade och osammanhängande nonsensartikeln ”The Conceptual Penis as a Social Construct” i en granskad vetenskaplig tidskrift . Syftet var att skriva fullständig gallimatias och se om någon var villig att publicera alstret – och det gick ju utmärkt. Författarna spelade nämligen ut det postmodernistiska kortet gender, som är lika oslagbart som kortet rasifiering.

Det är inte utan att jag funderar på om duon Linné och Gambert gjort en rip off på Boghossian och Lindsay. Men förmodligen inte. Dessa akademiker vill på allvar förklara något för oss mindre vetande inom området ”kritiska djurstudier”, nämligen att det är fullt begripligt att det kan tolkas som ett utslag av vit överlägsenhet om vi bleknosar köper en liter mjölk på Coop och att vi nog borde fundera på om vi är smygrasister om vi dessutom tycker att mjölk är gott.

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska hantera denna information.

Hur ska vi i förlängningen analysera att det säljs tvättmedel för vittvätt? Att vissa dricker svart kaffe – och att andra gör kaffet mindre svart genom att blanda i den vita maktens mjölk? Vad med vispgrädde? Hur ska vi analysera att bristande argument kan beskrivas som bleka, eller att dåliga odds kan beskrivas med att något ser mörkt ut? Kränkthetspotentialen är enorm och vem som helst kan bevisas som smygextremist.

Det är nämligen närmast omöjligt att göra rätt. Om en person vars hy innehåller relativt lite pigment använder sig av en rasifierad smiley i sociala media, kallas detta exempelvis ”digital blackface” vilket betraktas som en ny form av rasism. Om den lågpigmenterade å andra sidan undviker rasifierade smileys, gör den sig skyldig till helt vanlig rasism i form av exkludering.

Sanningen är väl att den som vill kan finna bevis på rasism lite varstans – även i mjölkdisken eller i ett motorvägsbygge – så länge som viljan till det finns. Lite som när ett barn hittar på allt vildare berättelser och undrar när den vuxne ska genomskåda påhitten. Lite som när en politiker hänvisar till ”naivitet”.

Min undran är när nationen Sverige ska säga att nu räcker det? När ska redaktionerna börja skicka ett ”tack, men nej tack” på grund av uppenbar tramsighet till aktivistiskt drivna skribenter? Är inte gränsen nådd för länge sedan?

Snälla – låt oss växa upp nu. Det finns verkliga problem att engagera sig i.