En av Brasiliens underligaste och kortvarigaste presidenter, Jânio Quadros, styrde landet under sju månader i början av år 1961. Han går till historien för att han lyckades förbjuda både tuppfäktningar och bikinis. Ursprungligen var han skollärare i geografi och det var många som undrade hur han på bara några år, politiskt steg för politiskt steg, lyckades ta sig till landets högsta ämbete särskilt som han inte verkade ha några förutsättningar. Wikipedia skriver: ”Han var inte rik, han tillhörde inte någon viktig klan, han hade inga beskyddare, han ägde ingen tidning, han hade inga pengar, han var inte knuten till någon ekonomisk grupp, han stöddes varken av USA eller Ryssland, han var varken snygg eller särskilt sympatisk”.

En gång höll han presskonferens och fick frågan om sin metod. Han låtsades leta efter sitt cigarrettpaket, hittade det inte och frågade om någon hade en cigarrett att bjuda på. Tjugo askar och fodral sträcktes fram emot honom. ”Så gjorde jag”, sa han. Han menade att varje politisk nivå erbjöd tillräckligt med stöd för att ge honom den makt han behövde för att ta sig till nästa nivå. Det fanns alltid resurser.

Jag kom att tänka på den historien när jag läste Lennart Bengtssons krönika om hur den svenska statsapparaten, som tidigare besattes av personer som tillsatts efter förtjänst och skicklighet, nu blivit ett politiskt förläningssystem. Fina jobb delas ut som belöningar till mer eller mindre misslyckade politiker, tänk på integrationsminister Erik Ullenhag som nu blivit ambassadör i Jordanien, Håkan Juholt som blivit dito på Island, Carin Jämtin som blivit generaldirektör för SIDA.

Sverige brukar hamna bäst i världen på Transparencys och andras mätningar över korruption, alltså i vilken utsträckning det förekommer att makthavare tar kontanta mutor och andra slags personliga ersättningar för att fatta det ena eller det andra beslutet som den betalande önskar. Sådant kan säkert förekomma även i Sverige, men jag tror inte att det är vanligt och när det någon gång upptäcks reser sig Sverige upp som en man och uttrycker sin avsky.

Vem behöver kontanter? Tänk dig en skala vid vars ena ändpunkt står en afrikansk transportminister som inte funderar på annat än hur han ska fylla sitt bankkonto i Zürich och vid vars andra ändpunkt drottning Elizabeth II av Storbritannien återfinns. Skillnaden dem emellan är att transportministern bara har en kort tid på sig att skapa lite ekonomisk

trygghet för sig själv eftersom han riskerar att bli avsatt när som helst. Han smider medan järnet är varmt. Drottningen, däremot, sitter på en tron som varit stabil i flera hundra år. Det skulle förvåna mig om hon någonsin använder pengar, för när hon vill ha något finns det alltid andra som sköter det praktiska ungefär som med Quadros och cigarretterna. Skalans ändpunkter karaktäriseras av å ena sidan ”ett gyllene tillfälle” och å den andra av ”långsiktig och stabil trygghet”.

Svenska politiker har det mer som drottning Elizabeth II än som den afrikanske transportministern. De vet att de kommer att landa mjukt oberoende av om deras egna partier eller några andra regerar. Erik Ullenhag fick sin ambassadörspost av så kallade politiska motståndare. Motståndare i valkampen, ja, men inte i de frågor som verkligen betyder något, nämligen den personliga tryggheten och det ömsesidiga omhändertagandet. Svenska politiker behöver inte sjaska ned sig med utländska bankkonton för att få allt de behöver.

Om man räknar i kronor för skattebetalarna är det väl rimligt att tro att Ullenhags sinekur i Mellanöstern ger honom i runda slängar lika mycket som en ordinär afrikansk transportminister kan kapa åt sig under sin ämbetsperiod, kanske mer. Sedan ska Ullenhag ha sin hyggliga pension. Räkna ut nuvärdet av framtida betalningsströmmar så hamnar nog den korrumperade transportministern rejält på efterkälken.