Vi pratar mycket om liberalism, konservatism, socialism och andra sådana ideologier, men de förefaller mig alltmer överspelade och innehållslösa. Det fanns nog en tid för hundra år sedan när dessa tänkesätt var fulla av mening, till exempel att den som var liberal i många frågor intog en distinkt annorlunda ställning än en person som beskrev sig som konservativ. Men idag? Går det att identifiera tydliga och särpräglade tänkesätt bakom de olika partiernas teori? Deras praktik behöver vi inte ens tala om ty där finns absolut inget särskiljande annat än möjligen att de så kallade borgerliga, till skillnad från deras motståndare, inte vill ha makt.

Idag har vi – möjligen i hela västvärlden, men i alla fall i Sverige – bara två riktiga och levande ideologier. Den ena är maktens ideologi som vi kan kalla PK-ismen. Den härskar i politiken, i media och i de officiella sammanhangen. Dess fundament är trefaldigt: postmodernismen – att det inte finns någon sanning; människosynen – att det finns många fler hjälpbehövande offer än du tror samt värdegrunden – att svenska skattebetalare har en skyldighet att ta hand om alla offren eftersom dessa har samma värde som skattebetalaren själv.

Det är svårt att veta i vilken mån PK-ismen har förankring bland medborgarna. Man kan jämföra med den kommunistiska läran i det forna Sovjetunionen. Den läran var fast förankrad i samhällstoppen. Alla sovjetmedborgare fick lära sig hur en slipsten skulle dras, men hur många som verkligen trodde på den officiella ideologin är oklart. En del besvärade sig nog inte ens att tänka efter, utan nöjde sig med att leva sina liv som konvenanskommunister. Så är det nog här också. Folk säger som de blivit tillsagda, ty livet blir enklare då.

Men trots att folk ofta – alltför ofta, enligt min mening – respekterar den påbjudna PK-istiska hållningen så finns, tror jag, ett utbrett djupare skikt av värderingar som numera inte längre artikuleras, men fortfarande ligger kvar i de flesta människors medvetande som allmänna praktiska levnadsregler. Dessa går stick i stäv med PK-tänkandet.

Dessa värderingar utgör den ideologi som en gång gjorde Sverige så framgångsrikt men som, vad jag kan komma på, aldrig fått någon statsvetenskaplig gestaltning exempelvis i form av ett partiprogram. Det finns inget vedertaget namn på denna världsuppfattning. Jag brukar kalla det för bonnförnuft eller sunt förnuft eller gråsossevärderingar eller medelklassvärderingar, men det är inga idealiska benämningar.

Vad menar jag då? Det är lättare att ge exempel än en stringent definition. Tänk Karl-Oskar och Kristina i Mobergs utvandrarsvit. Tänk kungliga valspråk typ ”Plikten framför allt” och ”Land skall med lag byggas”. Tänk all den visdom som ligger förborgad i svenska ordspråk: ”Själv är bäste dräng” eller ”Många bäckar små gör en stor å”. Tänk viktiga levnadsregler som att man inte ska ”ligga andra till last”.

Egentligen talar jag om en kultur lika mycket som en ideologi, närmare bestämt den svenska kultur som gjort Sverige till ett framgångsrikt och civiliserat land. Att politiker för hundra år sedan med självsäkerhet kunde indela sig i liberaler, konservativa och socialister berodde på att allihop delade den underliggande kulturen och dess värderingsmässiga framgångsformler. Eftersom alla medverkat i den kulturen under nästan hela 1900-talet har vi, enligt samma princip som att fisken inte är medveten om vattnet, inte förmått iaktta den, inte uppmärksammat den.

Men PK-ismen har under det senaste halvseklet ansträngt sig föra att tränga bort och förlöjliga denna kultur eller folkideologi. Det blev uppenbart när politikerna för något år sedan skulle uttala sig om ”svenska värderingar” och kom bort sig efter de inledande fraserna. Mona Sahlins föraktfulla prat om att midsommarafton är ”töntig” är ett annat tydligt exempel. För en PK-ist är den svenska kulturen med dess värderingar nämligen en styggelse. Kan du tänka dig en socialsekreterare som möter en bidragssökande med attityden att ”Själv är bäste dräng” eller ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”? Eller kan du tänka dig att statsministern säger att ”Land skall med lag byggas” och, för att statuera exempel, sparkar varenda tjänsteman och politiker som kommit i närheten av att bryta mot lagen på exempelvis Transportstyrelsen eller som bara fått reda på lagbrotten utan att ingripa? Eller att statsministern enligt devisen ”Ärlighet vara längst” avskedar förre integrationsminister Erik Ullenhag från sin sinekur som ambassadör för att denne försökte förfalska statistiken om utanförskapsområdena?

Det blir ingen ordning på Sverige förrän vi upphöjer den svenska kulturen på PK-ismens bekostnad.