Under min tid i Kosovo kom en journalist från en redaktion i Mellansverige på besök. Utöver att göra ett reportage, ville hon resa för att besöka en familj som sökt asyl i hennes hemstad men som fått avslag och återvänt till en by i närheten. Journalisten ville se hur det gick för dem och berättade att de var ett antal personer varje månad som gick ihop och skickade pengar till familjen.

”Det är inga stora summor, bara symboliska 500 Euro,” berättade hon. När jag berättade att en överläkare på universitetssjukhuset tjänade 375 Euro i månaden blev journalisten märkbart tyst. Donatorerna i Sverige hade inte tänkt på att värdet av en tusenlapp inte har samma värde i Sverige som i Kosovo.

Det visade sig att den ”symboliska summan” som varje månad skickades från Jönköpingstrakten, i själva verket hade gjort familjen till hembyns rikaste – och motiverat byns övriga familjer att göra allt för att ta sig till Sverige.

Hittills i år har Försäkringskassan krävt in 188 miljoner kronor som betalats ut på felaktiga grunder. Av dessa består 20 miljoner av fusk med barnbidrag, som i många fall har fortsatt att betalas ut trots att familjerna inte ens varit bosatta i Sverige. Familjer har kommit till Sverige och beviljats bidrag, för att sedan flytta tillbaka och fortsätta att kvittera ut bidragen.

Så länge som man står skriven på en adress i Sverige, är risken för upptäckt minimal. Sekretessregler mellan myndigheter gör att fusket kan pågå länge – ibland upptäcks det inte förrän barnet ska börja skolan. Expressen nämner exemplet med Lommafamiljen som visade sig bo utomlands men ändå fick barnbidraget punktligt utbetalt varje månad. I fem år. Försäkringskassan kräver nu tillbaka 166 500 kronor .

Familjen uppges ha fått både barnbidrag och flerbarnstillägg, vilket beaktat återkravet och barnbidragsnivåer under de aktuella åren bör betyda att familjen haft tre barn. Det innebär även att man de senaste åren kunnat använda sitt bankkort för att plocka ut 3 754 kronor varje månad.

I Sverige är barnbidraget tänkt som ett välkommet stöd för en familjs uppehälle, men i många andra länder är summan tillräckligt stor för att en familj ska kunna leva ett liv i ekonomiskt överflöd. Flera av de länder som flest asylsökande kommit ifrån återfinns bland de minst utvecklade länderna i världen. Förenta Nationernas regionala informationskontor för Västeuropa – UNRIC – listar bland annat Afghanistan, Somalia, Eritrea, Etiopien och Gambia på den så kallade MUL-listan. För att ett land ska kvala in på den krävs bland annat en medelinkomst som understiger 745 dollar per person och år, det vill säga strax under 6 500 kronor per år eller 542 kronor per månad.

Om vi för enkelhetens skull antar att Lommafamiljen flyttat tillbaka hem till, låt oss säga Somalia eller Afghanistan, innebär det att man har minst sju gånger högre inkomst än grannen – bara genom att kvittera ut barnbidraget för tre barn från svenska skattebetalare.

Barnbidraget ensamt är självklart en enormt motiverande faktor för någon att ta sig till Sverige. Lyckas man ta sig hit och få bidragen att börja flöda, går det sedan att flytta tillbaka hem och aldrig mer behöva lyfta ett finger. Lommafamiljens 166 500 motsvarar 26 årslöner för medelinkomsttagaren i ett MUL-land. Motsvarande summa i Sverige skulle vara över 7,5 miljoner kronor.

Vägen in i de svenska välfärdssystemen är påfallande kort för den som kommer till Sverige. Bidragen är generösa i ett internationellt perspektiv, tilltron till individens ärlighet är stor och kontrollen obefintlig – vilket inbjuder till att systemet inte bara brukas utan också missbrukas.

Men. Det är självfallet orimligt att svenska skattemedel ska bekosta försörjningen för familjer som lämnat landet. De pengar som felaktigt betalas ut får dessutom betraktas som borta – chansen att få tillbaka dem genom återkrav är försvinnande liten.

Därför måste systemen anpassas till verkligheten. Det måste vara svårare att kvalificera sig för full tillgång till välfärdssystemen, möjligheten för en individ att ha flera identiteter (och därmed uppbära lika många bidrag som den har identiteter) måste stoppas och kontrollsystem som omöjliggör utbetalningar till individer som inte bor i landet måste införas.

Det handlar inte om elakhet och missunnsamhet – det handlar om ärlighet och nödvändighet. Det handlar dessutom om respekt både för de personer som bekostar bidragen, och för de personer som faktiskt behöver dem.