Om du har god förståelse för det engelska språket och dessutom en timme och tre minuter till övers så lyssna på det här YouTube-samtalet mellan engelsmannen Douglas Murray, som just skrivit boken The Strange Death of Europe, och kanadensaren Mark Steyn, känd från The Mark Steyn Show, ett alternativt medium. Båda framstår som eftertänksamma, välformulerade, kultiverade och intelligenta, så samtalet är kul att lyssna på. 

Jag fäste mig vid två saker. Den första var att Murrays och Steyns beskrivning av hur folk resonerar kring och förhåller sig till migrationsfrågan verkar vara precis likadan i det övriga Europa som i Sverige. Det hade jag väl lite vagt anat, men att det skulle stämma så på pricken visste jag inte. Herrarna talar till exempel om den självspäkning som anbefalls av de politiskt korrekta och innebär att alla nu levande vita människor ska skämmas för den transatlantisk slavhandel som tog slut för 150 år sedan. (Den muslimska motsvarighet som fortsatte långt in på 1900-talet och i viss mån fortfarande existerar räknas inte.) Européerna känner skuld och har dåligt samvete, sa Murray. De skojade lite om att till och med svenskarna, som aldrig begått några särskilda koloniala synder, också anser sig behöva lämna gottgörelse. De talade om samhällets schizofrena inställning till terrordåd, som ska bekämpas med kärlek när de utförs av islamister men med hårda tag när extremhögern ligger bakom.

Den andra punkt jag särskilt uppmärksammade kräver lite mer eftertanke än vi normalt ger uttryck för. Vi står inför, eller befinner oss i, vad Samuel Huntington redan 1992 kallade The Clash of Civilizations, Civilisationernas sammandrabbning, alltså en kamp mellan västerlandet och islam. Man kan tycka vad man vill om islam och dess anhängare, men den kulturen har en styrka som västerlandet förlorat under de senaste femtio åren och som består i självsäker trosvisshet, nit och övertygelse om den egna sakens överlägsna rättfärdighet.

I den islamiska kulturen ingår exempelvis föreställningen att det finns vissa saker man kan vara villig att dö för. Det gjorde det även i Sverige för mer än ett halvsekel sedan. När jag gjorde lumpen visste man att det kunde bli krig och att det i så fall var min plikt att delta i det kriget och eventuellt mista livet. Det var otäckt att tänka på, men det ifrågasattes inte. Det ansågs rätt att offra sig för den nationella gemenskapen. De som ifrågasatte detta kallades samvetsömma och fick någon sorts straff, lite längre tillbaka fängelse eller straffarbete. Jag tror inte så särskilt många ungdomar idag skulle kunna tänka sig att dö för Sverige. Dö för vadå?

Mer allmänt kan man påstå att det moderna västerlandet inte längre kan ge några hyggliga förklaringar till det uppväxande släktet vad man ska leva för. En ny iPhone? En Porsche eller en resa till Bali eller kanske båda? Denna osäkerhet hade varit bekymmersam även utan utmaningar från främmande kulturer, men den internationella dagspolitiken gör problemet akut. Ett västerland som skäms över sig själv och inte kan formulera viktiga livsfrågor, än mindre besvara dem, utmanas av en kultur som inger de troende en känsla av att de har fullständiga och riktiga svar på alla frågor och dessutom rätten och till och med skyldigheten att göra sig till herrar över alla motståndare.

Den kampen kan verka förlorad på förhand för västerlandet. Men jag är inte så säker. Jag tror det växer en ny känsla i samhället som jag kan iaktta hos mig själv. För femtio år sedan hade vi svenskar i vår totala överlägsenhet råd att racka ned på allt svenskt och tycka att det var löjligt. Jag gjorde det. Mona Sahlin gjorde det för bara femton år sedan i sitt herostratiskt ryktbara uttalande om att svenskar bara har töntiga traditioner.

Men när de töntiga traditionerna börjar trängas in i ett hörn och vi inte ens får sjunga Den blomstertid nu kommer i kyrkan på skolavslutningarna då börjar protesterna växa i våra bröst. Då inser vi att vi håller på att förlora något som är värdefullt och som vi, när vi börjar tänka på det, faktiskt har anledning att vara mycket stolta över, nämligen vårt svenska kulturarv och de värderingar som en gång gjorde Sverige till ett föregångsland. Vi börjar upptäcka sanningen i Shakespeares ord i Kung Lear: ”Den varelse som ej sitt ursprung vördar, får inget säkert fäste i sig själv”.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sluta skämmas. Gå inte med på att du skulle ha ärvt en kollektiv skuld. Det är inget svårt att ändra sitt tänkande på den punkten. Det är bara att bestämma sig.