Postmodernismen är PK-ismens teori och PK-ismen är postmodernismens praktik. PK-ismen är alltså det handlande som följer det postmoderna tänkandet. Det är min tes.

Med avtagande skam och tilltagande självsäkerhet erkänner jag att jag misslyckats med att läsa postmodernismens dominerande filosofer som Jacques Derrida och Michel Foucault. Varenda gång jag öppnar en skrift av någon av dessa eller de andra stjärnorna på postmodernismens parnass så ger jag upp efter några sidor kippande efter enkla meningar som består av kända komponenter såsom subjekt, predikat och ackusativobjekt typ ”Läsaren förstår påståendet”.

Min växande övertygelse är att ingen annan heller egentligen läst de postmodernistiska urkunderna vilket ju inte heller är nödvändigt för att förstå den postmodernistiska filosofin, eller jag skulle snarare säga attityden, som innebär att det inte finns någon objektiv sanning eftersom alla uttalanden med anspråk på att företräda sanningen bara är sociala konstruktioner. (Vad betyder egentligen ”förstå”? Det är väl bara en känsla man får när folk runtomkring nickar bifall. Och ”påstående”? Med eller utan undertext och sammanhang?)

Postmodernismen blev tänkandet för alla de frihetslängtande studenter som för ett antal decennier sedan retade sig på Thomas Thorilds ord ovanför Uppsala universitets aula och vill vända på det så att det i stället stod ”Tänka rätt är stort men tänka fritt är större”. De fattade direkt att postmodernismen var deras filosofi eftersom den deklarerade att det inte finns något rätt tänkande. Man får tycka som man vill.

Hur kunde ett antal obegripliga böcker av en handfull obskyra franska ordvrängare sätta sin prägel på en hel världs tänkande, särskilt inom utbildningen, såväl på grundnivå som på universiteten?

Jag tror man kan jämföra med Karl Marx. Hur kunde hans tröglästa och ofta obegripliga skrifter – jag vet vad jag pratar om för jag är en av de få, kanske den ende, i Sverige som läst Kapitalets alla fyra band – få ett sådant genomslag? Jag tror att det berodde på skrifternas attityd, inte så mycket på ett eller annat tekniskt resonemang om kapitalets ökande organiska sammansättning och sådant där. Utan att läsa en rad av Marx kunde en jättelik skara människor, som var intellektuellt hemlösa sedan de börjat tvivla på Guds existens, få klart för sig för det första att de tillhörde något som hette arbetarklassen, för det andra att de var orättmätigt utsugna och för det tredje att de skulle ta makten över samhället för att avhjälpa orättvisorna. Det var ett oerhört kraftfullt budskap som i större eller mindre omfattning kastade världen över ända.

På motsvarande sätt talade postmodernisterna till en klass i vardande, den sociala kraft som jag kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, alltså de enorma skaror som numera under politikernas ledarskap försörjer sig inom den offentliga sektorn (ok, alla offentliganställda håller inte på med välfärdsproduktion eller borde i varje fall inte göra det, till exempel polisen). Denna grupp – som i Sverige  tiofaldigades i antal under perioden 1950 till 2010 (medan antalet privatanställda låg stilla) och nu uppgår till omkring 1,3 miljoner människor – utgjorde ett helt nytt socialt skikt som sökte en världsåskådning som passade dem, det vill säga förklarade deras uppgift och deras nytta för världen.

På samma sätt som Marx tänkande – eller det lilla därav som behövdes – blev arbetarklassens intellektuella fundament så blev postmodernismens skäligen banala funderingar vad vår tids nya makthavare behövde för att säkra sina betongpålar i tillvaron och genomföra sitt nya bygge.

Man måste skilja på produktionen av sociala idéer och deras konsumtion. Att en social idé producerats betyder inte med automatik att det finns någon efterfrågan på dem. Postmoderna idéer – tanken att det inte finns någon objektiv sanning – har funnits inom filosofin under lång tid, åtminstone sedan Nietzsche. Men nu uppträdde plötsligt av speciella historiska skäl en efterfrågan på sådant och då kunde dessa synsätt få luft under vingarna. Om man förmår skilja på produktion och konsumtion kan man också förstå en annan sak, nämligen att produktionen av såväl postmoderna som PK-istiska tankar sker, som när det gäller nästan alla innovationer, i USA. Men genomslaget är i USA inte alls lika totalt som i Sverige eftersom USAs välfärdsapparat med tillhörande intressenter är långt mindre dominerande än Sveriges. Sverige shoppar amerikanska idéer i USAs stora idévaruhus. En del tycker vi är förskräckligt och låter ligga kvar på hyllorna, Trump till exempel.

Vad behövde då den nya klassen för slags idéer? Eftersom den offentliga sektorn består av tre fjärdedelar kvinnor ville den på alla vis framhålla kvinnan som särskilt skickad att styra i samhället ehuru hittills förtryckt av en nyupptäckt företeelse – patriarkatet eller könsmaktsordningen – som såklart var socialt konstruerad av männen och därför illegitim. Kvinnans upphöjelse blev en av PK-ismens storsäljare.

Det nya välfärdsproducerande skiktet behövde också en ny människosyn för att säkerställa sitt framtida tillflöde av klienter att omhänderta. Så länge en gammaldags människosyn av innebörd att den enskilde har ansvar för sig själv och sin egen försörjning var det svårt för välfärdsskiktet att vinna trovärdighet för sin alternativa människosyn, som medförde att den enskilde i stället skulle omhändertas av välfärdsindustrin som därigenom skulle få nya klienter och för de anställda behaglig ekonomisk tillväxt. För att tillgodose välfärdsskiktets önskemål har därför ett helt nytt och PK-istiskt tänkande förkunnats. Det tänkandet går ut på att sociala problem inte beror på problematikern själv, utan på omständigheter som problematikern inte råder över. Välfärdsstatens klienter har därför inget ansvar för sin belägenhet. De är offer. Välfärdsstaten anser sig skyldig att omhänderta alla offer.

Till en början räckte de inhemska offren för att tillgodose det välfärdsindustriella komplexets expansionsplaner, men snart var den inhemska marknaden avbetad. Som genom en lyckträff upptäcktes då förekomsten av ett antal utländska potentiella offer i form av olika slags migranter.

Här uppstod ett intellektuellt problem. Det var trots allt svenska skattebetalare som stod för fiolerna. Hur skulle det välfärdsindustriella komplexet kunna förmå dessa skattebetalarna att ta på sig kostnaderna för importerade offer?

Jag tror inte att det är en tillfällighet att begreppet ”värdegrunden” uppstod i just den vevan, på 1990-talet, när den moderna flyktingmigrationen tog sin början. Värdegrunden, som enligt Wikipedia bara existerar i Sverige och i någon mån i Norge, bygger på en unikt svensk felöversättning av FNs allmänna deklaration av de mänskliga rättigheterna och säger att alla människor, oavsett födelseort, har lika värde – på andra språk står det ”värdighet” – och därmed, underförstått, lika rätt att bli försörjda av svenska skattebetalare.

Sedan hittade man på att den svenske skattebetalaren skulle skämmas för att personer med hans hudfärg, visserligen i andra länder, för några hundra år sedan hade engagerat sig i transatlantisk slavhandel. Tanken var att om skattebetalaren kände sin djupa skuld så skulle han inte bråka.

Sedan hittade man på att varje slags avvikare, till exempel människor som har svårt att bestämma sig för vilket kön de tillhör, utgör en av omvärlden förtryckt identitet som bör erhålla olika slags kompensation genom välfärdsstatens försorg, först och främst egna toaletter på offentliga platser, såklart, men kanske även kvoterade platser i storbolagens styrelser.

Inga av dessa PK-istiska föreställningar hade varit möjliga utan den postmodernistiska grundpositionen att det inte finns någon sanning, utan att vilken sanning som helst får gälla (såframt den till slut godkänns och välsignas av det välfärdsindustriella komplexet och dess stödtrupper av mer eller mindre militanta och statsunderstödda aktivister).