Sydsvenskan hade nyligen en artikel med rubriken Sverige – det godaste landet på jorden. Tidningen förklarade att ”[tack] vare positiv livsstil, som bland annat inkluderar välstånd, jämställdhet, hälsa och välbefinnande, har Sverige nu överträffat 162 andra länder”.
Det var som fasen, tänkte jag, lite stolt och lite misstänksamt. Bäst kolla vad det handlar om. Information visade sig finnas på hemsidan för The Good Country.

Bakom alltihop står en man vid namn Simon Anholt som ”har arbetet med statsöverhuvuden och regeringschefer i mer än femtio länder under de senaste tjugo åren”. Nu verkar ha Anholt fått en Vision och en Kallelse att förverkliga den. (Det framgår inte hur detta uppdrag finansieras.)

Visionen är Det Goda Landet, ett land som “inser att det ansvarar inte bara för sitt eget folk, utan för varje man, kvinna, barn och djur på planeten, ej heller bara för sitt territorium utan för varje kvadratcentimeter av jordens yta och atmosfären ovanför”. Världens problem är nämligen för allvarliga för att något enskilt land ska kunna lösa dem. ”Amerika kan inte ensamt hantera klimatförändringarna. Italien kan inte lösa migrationsproblemen.”

Vi måste samarbeta mer, men varför gör vi inte det? Det beror på att ”de sju miljarder människor som skapat problemen är organiserade i två hundra stammar som kallas nationer. Var och en av dessa leds av en regering som fokuserar helt på det nationella intresset”.

Syftet för Simon Anholt och Det Goda Landet är att ”förändra hela världens ledningskultur”. Han har därför skapat The Good Country Index för att mäta i vilken utsträckning olika länders ledningar uppfyller hans globaliseringsideal och således strävar för att göra mer för andra länders befolkningar och i motsvarande mån mindre för sina egna.

Indexet är sammansatt av 35 olika indikatorer som hämtats ur statistik från internationella organisationer som FN och Världsbanken. Här är några exempel:

– Antalet internationella patentansökningar i förhållande till ekonomins storlek (plusfaktor).

– Obetalda skulder till UNESCO i förhållande till utfästelser (minusfaktor).

– Antalet fredsbevarande soldater som skickats utomlands till FNs förfogande i förhållande till ekonomins storlek (plusfaktor).

– Vapenexport i förhållande till ekonomins storlek (minusfaktor).

– Mottagna flyktingar i förhållande till ekonomins storlek (plusfaktor).

– Födelsetal (minusfaktor).

– Antal undertecknade FN-avtal (plusfaktor).

– U-landsbistånd i förhållande till ekonomins storlek (plusfaktor).

– Export av mediciner i förhållande till ekonomins storlek (plusfaktor).

Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att Sverige ligger på topp av världens länder. Vi är en humanitär stormakt om humanitär stormakt betyder att ge internationellt sett oöverträffat mycket av det egna folkets pengar till andra folk – eller rättare sagt till olika representanter för och administratörer av andra folk.

För mig är Simon Anholts synsätt djupt osympatiskt och tvärtemot vad till exempel Det Goda Samhället står för. Hans tankar är skadliga för världen. Det bästa är om var och en, varje människa, varje familj, varje kommun, varje nation koncentrerar sig på att lösa sina egna problem. Endast på det sättet kan maximal mänsklig handlingskraft mobiliseras.

Anholts tanke är den motsatta, nämligen att vissa människor och nationer ska lösa andra människors och nationers problem. Jag tror han föreställer sig någon sorts internationell välfärdsstat. Jag vet hur det blir. De fattiga länderna kommer i allt gällare ton skylla sina problem på de rika länderna och FN kommer att inrätta alltfler välbetalda sinekurer för sin svällande internationella byråkrati.

Jag glömde förresten att nämna att det inte bara är skulder till UNESCO som ger minus bland indikatorerna, utan även skulder till FNs militära engagemang. Undrar varför bristande bidrag till FNs avdelning för utbetalande av tjänstemännens pensioner inte också är en viktig minusindikator på ländernas internationella godhet.