Allianspartiernas beröringsfobi gentemot Sverigedemokraterna är nu på väg att i grunden rita om den svenska politiska kartan. Den traditionella blockpolitiken har utgått ifrån att det på ena sidan finns ett strukturellt vänsterblock, vars ledande kraft har varit socialdemokratin, och på den andra ett strukturellt högerblock, där olika borgerliga partier turats om att leda.

Efter att vänsterblocket under lång tid haft effektiv hegemoni lyckades de borgerliga partierna genom bildandet av Alliansen åstadkomma en förskjutning, som resulterade i två mandatperioders regeringsinnehav för högerblocket. Mycket pekade på att socialdemokratin var på väg att marginaliseras. Det finns dock en avgörande skillnad, som gör att vänsterblocket sannolikt kan se fram emot ytterligare ett eller ett par decennier vid makten.

Medan socialdemokratin aldrig har uppvisat någon som helst tvekan i att söka stöd vänsterut, har borgerligheten varit extremt känslig för att söka stöd högerut. Minsta antydan om att fiska i grumliga vatten har gjort att borgerliga partier snubblat över varandra, i sina ansträngningar att visa moraliskt avståndstagande.

En första uppvisning gavs då Carl Bildts regering hade att förhålla sig till Ny demokrati. Konsekvenserna av vägran att, trots betydande åsiktsgemenskap, samarbeta inom hela högerblocket gjorde att den borgerliga regeringens politik blev partiellt förlamad. Med Sverigedemokraternas stora framgångar i valet 2010 blev det tydligt att högerblockets interna splittring skulle bli ett bestående problem för svensk politik.

Efter valet 2014 slog det ut i full blom. Trots att högerblocket hade vunnit en majoritet var man oförmögen att bilda regering. Makten gick i stället till Stefan Löfvén, som trots att han hade riksdagsmajoriteten emot sig fick bilda regering. Efter att Riksdagen helt förutsebart hade röstat ned regeringens första budget, hotade statsministern med avgång och extra val, vilket inte skulle ha löst någonting.

Den kortsiktiga lösningen blev den bisarra ”decemberöverenskommelsen”, varigenom de etablerade partierna i strid med parlamentariska principer tog sig rätt att inom kretsen bestämma vem som skall vara statsminister. Det man glömde var att det finns en folkvilja, som i starkt växande grad vill se en regering baserad till höger snarare än till vänster.

Om det inte hade varit så, att de borgerliga partierna är så paniskt förskräckta över att förknippas med Sverigedemokraterna skulle högerblocket sannolikt kunnat se fram emot ett eller ett par decennier av maktinnehav. Men nu är det inte så. De etablerade borgerliga partiernas vägran att samarbeta högerut garanterar att nästa års riksdagsval kommer att leda till ett fundamentalt systemskifte i svensk politik.

Valåret kommer att domineras av en växande insikt inom valmanskåren om konsekvenserna av den svenska polisens accelererande sönderfall och av ett starkt växande inflöde av migranter som inte kommer att kunna integreras. Kombinationen av dessa båda insikter är ren dynamit. Då Socialdemokraterna i mycket hög grad bär ansvaret kommer man att straffas, samtidigt som Sverigedemokraterna kommer att skörda stora triumfer.

Valresultatet kommer med all sannolikhet att göra Sverigedemokraterna till största parti, med fler röster än allianspartierna sammantaget. Enkel valmatematik ger vid handen att en sådan framgång skulle leda till att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna, kanske även Liberalerna, hamnar utanför Riksdagen. Stefan Löfvén kommer i ett sådant läge att framstå som den enda möjliga regeringsbildaren.

En minoritetsregering bestående av enbart socialdemokrater, med passivt stöd från Vänsterpartiet, skulle då ställas emot segerrusiga sverigedemokrater och förbittrade moderater och centerpartister. Då denna regering skulle få mycket svårt att tillgodose de krav som givit Sverigedemokraterna framgång, skulle stödet för de senare fortsätta att växa. Huvudpoängen med detta scenario är att det visar vilka konsekvenser den borgerliga beröringsfobin gentemot Sverigedemokraterna riskerar att få, nämligen en långsiktig marginalisering av borgerligheten.

Socialdemokratin kan på kort sikt glädjas åt hur en hord av politiskt korrekta aktivister har lyckats ta effektiv kontroll över den politiska agendan i vårt land. Bakom bisarra klyschor om ”värdegrund” och alla människors lika värde, har man med stor framgång lyckats brännmärka och definiera bort alla dem som inte delar den postmoderna, postkoloniala och feministiska agendans grundläggande föreställningar om att nationalstaten är förlegad, att en somalisk bonde har samma rätt till svensk välfärd som en svensk verkstadsarbetare, att polisen måste söka dialog med våldsverkare som etablerar parallella samhällen, och att landets försvar har större behov av en genushandbok än av soldater och vapen.

Det budskap man kommer att få efter nästa val är att detta har varit en draksådd. Man kommer att vakna upp till en verklighet där man ställs emot Sverigedemokraterna som största parti, och därmed som huvudmotståndare inom högerblocket, med starkt stöd från valmanskåren för sina krav. Då SD inte skulle få stöd från spillrorna av den gamla Alliansen, skulle Löfvén kunna sitta kvar, men landet skulle riskera att drabbas av totalt kaos.

Är detta verkligen ett pris allianspartierna anser vara värt att betala, bara för att kunna visa upp inför åsiktspolisen att ingen vill befatta sig med Jimmie Åkesson?