Den senaste tiden har man kunnat läsa extra mycket om de nordafrikanska gatubarnens härjningar i Stockholm. Antalet sådana ”barn” som driver runt på Stockholms gator och ägnar sig åt allsköns brottslighet – företrädesvis rån och misshandel – uppskattas nu till runt 200 enligt Stockholmspolisen. Såhär kan det se ut när Expressen rapporterar om eländet:

I söndags kunde polisen gripa sex pojkar efter ett rån och ett rånförsök. I ett av fallen handlade det om en person som blivit av med sin mobiltelefon efter att han blivit slagen i huvudet. I det andra fallet var det en person som blev utsatt för ett rånförsök av flera pojkar som på cykel ska ha använt ett knivliknande föremål.

Och:

På söndagskvällen blev även en kvinna rånad på sin guldkedja av två yngre män på Katarina kyrkogård och i måndags skedde ytterligare ett rånförsök. 

Expressen redovisar polisens uppfattning:

Helena Johannesson, gruppchef för polisen på Södermalm, säger till Stockholm Direkt att det i samtliga fall handlar om gatubarn – alltså unga pojkar med utländskt medborgarskap som saknar bostad. 

Vi tar lite Aftonbladet också:

Den senaste veckan har Aftonbladet kunnat rapportera om flera rån och misshandelsfall på Södermalm i Stockholm. Förövarna var alla under femton år, och enligt polisen var en pojke så ung som nio år.

Totalt bor 200 pojkar på Stockholms gator och många av dem livnär sig på brott, enligt polisen.

Och:

– Vi är lite tagna på sängen i samhället, säger Jonas Trolle, biträdande lokalpolischef på Södermalm Stockholm.

Polisen vet inte var större delen av pojkarna uppehåller sig, men har hittat platser där flera av dem bott.

– Vi hittade ett ställe där fem, sex stycken verkade bo, under bar himmel, säger Jonas Trolle.

Polisen arbetar för att lagföra dem som utför brottsliga handlingar. För att göra det måste de identifieras.

– Vi jobbar med att identifiera dem, en del har haft upp till 10 identiteter. Vi jobbar med att åldersbestämma dem. Det handlar om fingeravtryck och DNA och sådana saker, säger Jonas Trolle.

Svåra problem, och problematiska svårigheter för samtliga involverade, med andra ord – inte minst för brottsoffren.

Med anledning av det expanderande gatubarnsproblemet publicerade DN en ledare den 27 juli. Ledaren är skriven av Lisa Magnusson och har rubriken ”Vi måste göra något åt gatubarnen”. Det är som så ofta spännande att se vad landets största morgontidning anser i detta slags frågor, så här följer några nedslag i Magnussons resonemang. Redan i ingressen slås en lätt infantiliserande ton an:

De kringdrivande marockanska barnen väljer oftast hellre gatan än ett vårdhem. Men de ska inte få välja själva – de är barn. Och vuxenvärlden måste bli bättre på att ta hand om dem.

Hur kan Magnusson vara så tvärsäker på att alla dessa figurer verkligen är barn, om man med det menar att man är under 18 år? Jag kommer att tänka på den uppmärksammade gruppvåldtäkten vid Fåfängan där det efterhand framkom att flera av de skyldiga inte alls var barn, som de uppgivit, utan i själva verket vuxna män. Det är heller inte så att samtliga dessa kriminella unga har ålderstestats och befunnits vara barn; Stockholmspolisen säger ju själva att:

– Vi jobbar med att identifiera dem, en del har haft upp till 10 identiteter. Vi jobbar med att åldersbestämma dem. Det handlar om fingeravtryck och DNA och sådana saker, säger Jonas Trolle.

Men här handlar det alltså om barn, slår DN fast. Det gör det säkert i många fall – till exempel greps nyligen ett nioårigt gatubarn i Stockholm – men långt ifrån alltid. Med detta något vingliga antagande är grunden för det fortsatta resonemanget murad. Såhär ligger det till, förklarar DN:

Vuxna ska alltid se till barnets bästa. Så kan man sammanfatta FN:s barnkonvention, som ska bli svensk lag nästa år. Den verkar dock inte gälla de marockanska gatubarnen som kommit till Sverige på senare år.

De beräknas vara omkring 200 nu. De är barn, men de ser sig inte själva som barn, och beter sig heller inte som barn. De är hårda, undanglidande, de har lärt sig att inte lita på vuxenvärlden.

Bortsett från det ogrundade påståendet om att alla skulle vara barn, så slirar Magnusson rejält när det gäller antalet kriminella utländska yngre hemlösa, som man kanske skulle kunna kalla den här gruppen. Som framgick av Expressen- och Aftonbladscitaten ovan så gäller siffran 200 det ungefärliga antalet gatubarn i Stockholm. Det har rapporterats en hel del om motsvarande problem i Göteborg och Uppsala, så antalet sådana här figurer i hela landet är mycket större. Men med Magnussons formulering får man lätt intrycket att 200 skulle gälla för hela landet – ingenstans nämns att siffran gäller för endast Stockholm.

Så långt kommet finns alltså flera felaktigheter i artikeln. Men vi går vidare:

När myndigheterna fångar upp dem smiter de snart och tar sig tillbaka till storstäderna, där de har sina familjer. 

”Sina familjer”? Har de kriminella yngre nordafrikanerna alltså sina familjer i Sverige? Nej, så menade ju inte Magnusson:

Om man nu kan kalla det för familj att barn får ”beskydd” av vuxna landsmän i utbyte mot att de hjälper till med diverse kriminell verksamhet.

Om det nu alltså inte rör sig om familjer, varför ska man då överhuvudtaget använda ordet familj, kan man undra. Svaret på den frågan är inte överdrivet svårt att lista ut.

Hur ligger det till med gruppens rättigheter då? Jo såhär, berättar Magnusson:

Gatubarnen har visserligen rätt till allt som svenska barn har rätt till: ett hem, skolgång, vård och så vidare. 

Jag må vara felinformerad, men kan det verkligen stämma att personer som lyckats ta sig till Sverige och inte kan uppvisa några identitetshandlingar samt begår brott i landet och säger sig vara barn har ”rätt till allt som svenska barn har rätt till: ett hem, skolgång, vård och så vidare”? Vilket lagrum lutar sig Magnusson emot i detta påstående? Om detta påstående skulle stämma, skulle det alltså betyda att Sverige per automatik skulle vara försörjningsskyldigt för alla som har tagit sig in i landet och säger sig vara barn, oavsett deras juridiska status.

Oavsett hur det ligger till med Sveriges skyldigheter att ordna boende, skola och med mera för den här gruppen så tornar åskmolnen upp sig vid framtidshorisonten. DN förklarar:

Men så snart de fyller 18 och därmed räknas som vuxna kommer allt att tas ifrån dem. Då måste de tillbaka ”hem” till Marocko.

”Hem” inom citattecken – den var bra! – ja det är förstås orimligt att kalla ett land där man är född, där man vuxit upp och där man är medborgare för ”hem”. Men här kan det bli problem, berättar DN:

De har oftast inte några papper, och marockanska ambassaden vill hur som helst inte utfärda några resedokument. De kan därför inte återvända till Marocko, och här i Sverige får de allt som oftast inte uppehållstillstånd. 

Eländes elände – vad göra? DN redogör för alternativen ”i praktiken”:

Så kan dessa nyblivna vuxna med andra ord i praktiken inte lösa situationen på annat sätt än att antingen sitta på något förvar, eller helt gå under jord. 

Hela geschäftet utmynnar alltså i att Sverige först skulle ha skyldighet att försörja dessa människor fram till 18-årsdagen, och sedan fortsätta härbärgera dem ”på något förvar” (det är oklart vad Magnusson avser med detta) alternativt finna sig i att gruppen ”människor som befinner sig i Sverige illegalt” får tillökning. Som Magnusson mycket riktigt konstaterar:

Det är inga hoppingivande utsikter.

Nej sannerligen inte – inte för någon. Allra minst för de framtida brottsoffren.

Men vad ska man, eller rättare sagt svenska myndigheter ta sig till med ”gatubarnen” då? Det går inte att låta dem springa runt lösa och terrorisera folk på gator och torg, och man kan inte skicka tillbaka dem till Marocko. Så vad som återstår är att spärra in dem på någon passande svensk institution, tycker DN:

Det måste bli lättare att få till omedelbara omhändertaganden enligt lagen om vård av unga. Och det går inte att placera kriminella småungar på ställen där de kan driva vind för våg utan att någon vuxen hindrar dem från att sticka. De borde rutinmässigt hamna på ett av Statens institutionsstyrelse-hem, bakom låsta dörrar.

De flesta människor anser säkert att det är bättre att ha de här kriminella typerna inlåsta än att de rånar och misshandlar oskyldigt folk på stan. Samtidigt kan man fråga sig hur det kan bli Sveriges ansvar att bekosta dyr vård på HVB-hem för utländska medborgare – vad jag vet kostar sådan vård flera tusen per klient och dygn, och jag kan tänka mig att platsbristen inom även detta slags vård är rätt stor. Så varför ska skattebetalarnas pengar användas till att bekosta den här gruppens boende där?

Här har DN svaret – det handlar ju om barn! I bästa hjärteknipande barnboksstil slår man avslutningsvis fast att:

Barn är skyddsvärda just för att de är små och ömtåliga. Och vi är skyldiga att ta hand också om gatubarnen och skydda dem, även om de är både opålitliga och saknar tillit, även om deras framtid är aldrig så tröstlös. Att vara deras mammor och pappor när de inte har några, och stänga dörren mot den farliga undre världen – bokstavligen. Det är att se till deras bästa.

Hur och när det blev så att ”vi” – vilka vi förresten? – är ”skyldiga att ta hand också om gatubarnen och skydda dem” går DN inte in närmare på. Vi i Sverige – för jag antar att DN inte inkluderar exempelvis Marocko i sitt ”vi” – måste erbjuda oss att ”vara deras mammor och pappor när de inte har några, och stänga dörren mot den farliga undre världen”.

Hela soppan kokar ner till två enkla frågor: Har ”vi” bett om detta föräldraskap? Kan ”vi” avsäga oss det?

Välkommen till Sverige!